Ludmila blev min 200 000:e besökare

Häromdagen nådde min blogg ”Naturlig dagbok” 200 000 besökare sedan räkneverket startades runt år 2000. Den 200 000:e besökaren, Ludmila, förärade jag en liten akvarell på en gransångare som bevis och uppskattning med alla mina andra, tusentals läsare också i tankarna. 

Jag välkomnar Er alla till ett nytt nästan oskrivet år. Ett år där omvärlden känns både osäker och skrämmande på många sätt och vis. Själv söker jag tröst och lugn i det lilla och nära. Naturen och familjen känns allt viktigare för mig.

Ett nytt år och tillbaka i ateljén

Jag hamnar vid datorn, där jag bläddrar tillbaka bland gamla foton med skissblocket i knäet. Det är spännande och intressant att med några snabba blyertsstreck och lätta färgsvep av akvarellpenseln försöka fånga stämningen jag ser och minns.

Så har det nya året börjat och det har börjat bra.

Julöppen ateljé fjärde advent

Nu på lördag och söndag 18-19 december har jag julöppet i ateljén kl 10-16. Julklappar och presenter åt kära vänner eller åt sig själv finns av olika slag och till helgen kommer jag att erbjuda extra bra priser.

Välkommen in på glögg och pepparkaka!

Studier av hökuggla

Så har även jag svängt ner mot Tåkern för att ta del av den hökuggla som så lägligt och lämpligt har stannat upp i Tåkerns fältstations trädgård. Den har varit där några dagar redan men först idag blev det tid också för mig att göra ett kort, improviserat besök.

Kameran var kvar hemma i ateljén och med mobilen i skumrasket blev fotot inte mycket till övers. Men minnesbilderna sitter där, och tillbaka i ateljén transformerar jag dem till skisser i mitt ritblock – enkelt och grovt – men på riktigt. Ett skönt lyft.

Det är tre år sedan nästan på dagen som jag senast noterade hökuggla hemmavid. Så här blev porträttet och minnesbilden den gången.

Tåkern ligger och vi är där

 Några skisser av dagens upplevelser i ett vintrigt Tåkern.

En ung blåhök seglar förbi …

…skäggmesarna äter vassfrö obekymrade om vår närhet … 

…och flockar av knölsvanar lyfter från sjöns sista vakar och drar iväg söderut, mot Ombergs blå fond och med Vätterns kondensmoln som bomullsvadd på himmelskupan.

Välkomna in i ljuset och värmen

Det är gott att vara i ateljéns värme dessa sista mörka dagar i november, att ägna sig åt akvarellmåleriets mysterium. 

Jag bläddrar bland skisser från vårens tid och målar och skvätter på späd grönska och nytt liv; blir i en dröm och längtar efter återvändande under en stund då jag lurar mig själv.

Det finns mycket att njuta av i min ateljé just nu. Välkomna i ljuset och värmen!

Att måla lite varje dag

Minst ett streck om dagen bör man rita för att hålla igång konstnärsskapet.

Det är vad jag har hört och det är också  precis vad jag tror. Att skapa, vidmakthålla och utveckla den där kopplingen mellan hjärna och hand är väsentlig i sammanhanget. Tänk så här: blunda och föreställ dig någonting, träna på att verkligen försöka se det, med detaljer, färg, valör, form, och allt. Kan man se detta inom sig, ska man ju faktiskt, i den bästa av konstnärsvärldar, också kunna överföra allt till sin hand, för att fästa det på ett papper, i en lerklump eller en på en pannå. 

Det finns människor som har en obegriplig, medfödd förmåga att kunna se, koppla ihop och återge konst, musik och annat inom autismens rike och här några av dem du kan besöka på t ex Youtube: Stephen Wiltshire, Niam Jain och Benjamin Wewer. Många fler fantastiska förmågor finns där ute i vår värld, men för oss mera ”vanliga varianter” krävs övning och åter övning eftersom genvägarna saknas. Alltså tecknar jag varje dag för att bibehålla förmågan, förkovra mig och i bästa fall fortsätta utvecklas. 

Idag letade jag upp blyertsteckningar av en väldigt vacker vit ormvråk som jag skissade redan 1989. De kom till glädje i dagens övning i akvarell. Nu är jag nöjd – dagens beting.

Uppdatering 2021-12-01

Ormvråken är ramad och klar och söker nu en ny hemadress.

Arbete till Svensk Botanisk Tidskrift

Då jag härförleden sände in ett förslag till artikel i Svensk Botanisk Tidskrift, fick jag i retur ett positivt svar och en förfrågan om att dessutom göra ett omslag till tidskriften på temat ”naturlig betesmark”.

Under arbete

Och så här blev det till slut, presenterat i senaste numret, Volym 115:Häfte 4, 2021

Omslagsbild Naturbetesmark, Gebbe Björkman

Artikeln om Ingas herbarium kan du läsa under mina skriverier.

En rar historia

Häromdagen sa jag till hustrun att när vi åker till Omberg nästa gång får vi hålla extra utkik.

”Efter vad då”, frågade hon.

”Jo, det är en mindre tallbitinvasion på gång just nu och eftersom Omberg har lockat flockar tidigare så känns det som ett ganska bra läge”.

”Är det stor skillnad”, frågade hon.

”Hur då menar du?”

”Mellan större och mindre tallbit. Jag har ju sett ganska många tidigare på Omberg”.

Det blev en hel del skratt för oss båda ty frågan är inte alls dum på något sätt, snarare en helt följdriktig konsekvens av min dubbeltydiga inledning. Hustrun känner nämligen väl till både större och mindre hackspett, större och mindre korsnäbb samt större och mindre strandpipare för att nämna några exempel. Så, varför inte större och mindre tallbit, fastän ännu helt okänt. 

Håll ögonen öppna – vem vet?!

Akvarellskiss av en tallbit, en utfärgad hane, från tidigare invasion på Omberg.