Resa till Kavalla, Grekland 2013

5 september
Nu är det snart dags.
Jag åker till Grekland.

Under kommande dryga två veckor kommer jag att var borta. Jag reser till Stockholm idag för flygfärd tidigt i morgon bitti till Thessaloniki och därefter vidare med buss till Kavalla ca 15 mil öster därom.

Jag har fått ett stipendium från Svenska Tecknare, med resa och uppehälle betalt, för en vistelse på gästhemmet för kulturarbetare på Svenska Institutet där. Det ska bli oerhört spännande förstås, både att möta en del av Grekland jag tidigare aldrig har besökt och att få möjligheten att skapa nya kontakter med författare och konstnärer. Gästhemmet har tolv platser och jag vet att alla är besatta.

******************************************

På tåget till Stockholm.

Allt som fladdrar förbi får ett egendomligt djup. Jag kan räkna till fem nivåer: speglingar, och speglingar av speglingar, i flera steg.

Det är stilla och tyst. Min resa till Kavalla i Grekland börjar med en tågresa till en kort övernattning i dottern Hannas familj i Hägersten.
Imorgon tidigt sitter jag på planet. Strax efter klockan 4 måste jag vakna för att hinna med.

7 september

Svenska huset, Souidiko Spiti, ligger högt och centralt i den nyare delen av den vita staden Kavalla som klättrar på kustbergen över ett idag stilla Medelhav med ön Thassos som höjer sig ur horisontens dis i bakgrunden.

Jag sitter på muren i trädgårdens skugga under en stor pinjetall och skissar utsikten mot sydväst. Detta är bara början. På något sätt måste man komma igång. Här arbetas det nämligen. Överallt i husets vrår pågår skapande verksamhet, som smittar.
Men jag känner redan att i fortsättningen orkar jag inte, det är fortfarande trettio grader varmt, skriva en fullödig dagbok. Det får bli små nedslag här och där.

Turkduvorna tutar. Jag spanar ner över trädgårdens nedre del och min blick fastnar vid vinrankans långa spaljé där blåsvarta druvor hänger fullmogna.

Nu är jag där. Jag viker upp ett nytt blad ur mitt skissblock; tecknar, målar och äter solvarma druvor, allt på samma gång; simultankapaciteten är på topp.

8 september

Kavalla är minst sagt en kuperad stad. Topografin är skarp och krävande och efter en dags vandringar värker det i förslappade lårmuskler och man kan liksom inte låta bli att med förvåning och avundsjuka stirra på alla svartklädda krumbenta gummor som stretar upp och ner, varje dag, ofta med packning, osvettiga och svala, utan större åthävor, därför att alternativen saknas.

Gatorna ringlar sig fram i ett tätt nätverk genom trånga passager mellan generöst och tydligen, många gånger i dessa ekonomiska ofärdstider, varaktigt uppställda bilar. 
Där vandrar man mindre gärna, så idag har jag på allvar testat trapporna. De är genvägar för gående och leder alltid på tvärs mot gatunätet, oftast rakt ner, och upp, via branta etager; trappsteg för trappsteg i evinnerlighet; ibland med en mörkgrön ledstång som klen och enda tröst. 
Ner går väl an … men upp igen! Suck!

En av dessa trappor, eller rättare sagt system av trappor leder rakt ner till havsstranden från huset där vi bor, Souidiko Spiti, Det var den jag testade idag, både ner och upp och belöningen i form av ett salt, svalt bad var oändligt skön, men förstås, svettigheten värre till sist ändå.

Sanden var grov, nästan som fint grus, av sandsten och kalksten, ockrafärgad och glittrande i det skarpa ljuset. Klibbig var den också, nästan klistrig, och halva stranden ville senare följa med hem till duschen.
Jag saknade mina hemmaglömda badskor och var nödd att balansera i vältande vågor mellan svarta sjöborrar på okända rev.
Plötsligt stack det till i höger stortå och jag drog hastigt upp foten, varvid ett moln av luftbubblor steg till ytan med ett väsande från bottnen där jag nyss trampat.
Vad var detta? En fjärsing? Knappast en sjöborre.
Det gick bra emellertid, trampdynan stod emot.

Bland alla badgäster simmade en ung toppskarv omkring. Den var helt orädd och tycktes trivas väl eller till och med dras till, utnyttja, oss badare. Det var en märklig upplevelse att se hur den tumlade omkring på blott några meters avstånd. 
Jag dök ner under ytan och såg den faktiskt, trots att jag saknade simglasögon, simma omkring som en mörk skugga bland ben och baddräkter, ibland så nära att jag nästan kunde känna suget av de vevande svarta storfötterna.
Fiskafänget gick som smort för den. Kanske är det så att fisken dras till badfolk som trampar runt bland koraller och sjögräs och virvlar upp mat och att detta har lärt den här unga toppskarven ett annorlunda, matnyttigt beteende.

På stranden låg jag därefter en stund och solade, betraktade trutarna som stod strax intill och överraskades helt plötsligt av att de alla lyfte samtidigt och försvann ut över havet.

Då såg jag, i blänket långt därute, under molnet av dessa fiskande trutar hur delfiner jagade. Det var en flock på ungefär tio djur. Jag såg dem dansa runt i stimmet av imaginära sardiner som krusade ytan i sin jakt att komma undan. Flera små kalvar hoppade med sina mödrar. Allt var så elegant och samtidigt vilt, att större naturlycka knappast kan finnas att uppleva.

Jag försökte dokumentera det hela med kameran genom teleobjektivet, men nu, i efterhand, kan jag konstatera att de var trubbiga redskap. 
Helt tomma eller i bästa fall suddiga sekvenser, det blev hela resultatet eftersom förloppet med hoppande delfiner är så kort att reaktionstiden överskrider verklighetens.
Men med obeväpnat öga blir skeendet liksom uppstannande och nästan kristallklart. Det gäller bara att hålla kvar bilden på näthinnan och memorera. Sen går den, med träning, att fästa på papper.

Till slut styrde två små fiskebåtar in i det hela; också de på jakt efter fisk och efterhand försvann hela cirkusen ut över havet, men ännu när jag började min klättring tillbaka uppför trapporna kunde jag i kikaren, då jag vände mig om, se svarta spetsfenade valryggar tumla runt i blänket försvinnande långt därute. Jag såg dem blott för att jag redan visste!

9 september

Om man tar trapporna ner till havet, följer strandvägen söderöver, bortom badviken och förbi fiskehamnen med de stora båtarna så kommer man efter en dryg halvtimmes varm promenad till en klippig udde med en måsskiten stenö alldeles utanför.
Här är jag och jag är svettig så det räcker. Jag tar av mig alla kläderna och naken sitter jag nu under klippkantens överhäng utom synhåll för allt och alla och lutar mig mot den varma lena hällen. Benen dinglar fritt över blått och grönt vatten och havet brusar stilla. Det luktar lite av fisk ända hit från hamnen.

Det ligger femstjärniga hyreshus på parad strax intill och ytterligare en bit längre bort finns ett stiligt hotell och där börjar också den riktigt lyxiga playan. Jag var nyss där borta, hade tänkt ta ett bad, men jag vände om tillbaka hit istället.

Här kan jag sitta skönt avkopplad och bara njuta. 
Det doftar från fikonträden ovanför mitt huvud och taggiga björnbärssnår når ända ner till vattnet strax bredvid; graffitikladd färgar några stenar och spridda cigarettfimpar och en trasig plastflaska finns förstås, som alltid, men sånt undviker jag att reta mig på just nu.

På andra sidan bukten fortsätter stadens vita husmassa i en låg profil ut mot en spetsig udde som försvinner i blådis. Därute stävar en del stora båtar och även ett par smärre. Ett stort lastfartyg lotsas av två bogserbåtar in den trygga vägen och lägger till vid fiskehamnens pir. Det ryker svart ur skorstenen och doftar diesel.

Rakt under mina fötter svärmar vattnet runt en klippa som är nästan helt under vattnet. Det är mycket rofullt att sitta så här och följa vattnets intrikata rörelsemönster. Av och an vaggar havet in och jag följer de lugna bränningarnas väg med blicken när de sköljer strandens alla stenar och sprickor för att till slut plana ut där jag sitter.
På stenen kravlar några krabbor omkring och en svart bård av blåmusslor sitter i nivå med vattenytan.
Jag tänker bada. Men man måste vara försiktig. Det finns mycket som är vasst.
Havstulpanerna till exempel som täcker större delen av strandstenarnas våta partier och längre ner finns mängder med purpursvarta sjöborrar.

Sjöborrarna har ett farligt försvarssystem. Sylvassa taggar sticker ut åt alla håll och sätter man foten där får man behålla en hoper avbrutna taggar som kan orsaka svåra besvär.

Mjuka och säkert ofarliga är däremot de små rödbruna havsanemonerna som satt sig fast i bergets skrevor vid vattenytan De har alla dragit ihop sig till gelémjuka bollar och jag tror att de öppnar sig och släpper ut nässeltentaklerna först med mörkrets inbrott.

Att behålla skor på under badet är att rekommendera, annars kan det framför allt vara svårt att ta sig upp helskinnad igen. Plastsandalerna får alltså följa med ner i vattnet när jag dyker i.

Jag ligger länge och skvalpar runt i det ljumna vattnet. Sen sätter jag mig att soltorka – också länge.

Plöstligt lyfter en kungsfiskare från buskarna vid stranden en bit bort och flyger förbi stenudden tätt över vattnet där jag sitter.
Den blir nästan färglöst mörk i det starka ljuset. Endast på ryggen anar jag ett ljust turkosfärgat skimmer. Lika snabbt är den borta igen. Det känns lite märkligt.

När jag går tillbaka uppför klippbranten ser jag en ödla som solar sig. Jag stannar upp för att ta ett foto men så dags har den redan kilat vidare. Jag minns att den hade ett grönt stråk över ryggen. Det måste jag försöka få till när jag kommer hem, tänker jag. 
Den bilden får också bli en lämplig slutvinjett till dagens rapport.

10 september

I lördags, det var den första morgonen här i Kavalla, besökte jag tillsammans med andra nyanlända gäster marknaden, Agora, som ligger endast en liten bit norrut i staden, i närheten av hamnen där färjorna till ön Thassos utgår.
Som alltid blir man betagen av tillfället och miljön och kan inte låta bli att handla, vilket ju också är meningen.

I hemvägens svåra motlut kånkade jag hem minst tio kilo frukt och grönt för kommande behov: tomater, aubergine, persilja, morötter, nektariner, fikon, potatis, bönor, oliver, nötter, vindruvor, linser och paprikor av olika färg och styrka.
Vindruvorna ja, de dominerar verkligen marknaden just och verkar finnas i hundratals kvalitéer, färger och smaker. Och så billiga sen.

Skålar med vindruvor står numera överallt i huset. 
– Varsågod! berättar små handskrivna lappar.

Nu har jag ätit linssoppa i tre dagar vilken har blivit allt mustigare efterhand som jag fyllt på med nya ingredienser. Den har smakat verkligt gott tillsammans med brutna bitar av bröd från bagaren en sidogata bort, med några blandade oliver till och ibland en sval grekisk Fix-öl, men visst har jag börjat fundera på alternativ.

Under promenaden igår råkade jag på en riktig fiskaffär. I isiga lådor låg mängder av främmande fiskar och en del mera bekanta (norsk fjordlax till exempel – den dyraste i butikens sortiment – hade “simmat” ända hit).

– Nu gäller det att passa på, tänker jag, och handlar färska, d v s okokta räkor och två hajfiléer. Ikväll blir det fest!

*
Nu är det nästan afton, klockan är nitton slagen, och innan det börjar bli mörkt, vill jag vara igång och därmed är jag tidigast av alla i huset och “äger” köket.

Jag börjar med olivoljan, en halv buljongtärning ur det gemensamma förrådet och ett par nypor lånat havssalt samt duttar med chilipulver och lägger därefter i allt grönt, gult och rött, som får fräsa till brynad och mjuknad. 

Under tiden skalar jag räkorna, som sen får hänga med i sista svängen ner i stekpannan, där de vitnar och kröker sig.
Såsen tjocknar naturligt av sig självt och blir så där läckert rödfärgad.

Jag lägger allt detta på ett fat så länge medan jag pytsar i ny olivolja och lägger ner hajfiléerna.
Jag ser att det växer en vacker buske rosmarin utanför köksfönstret och spetar ut barfota i det vassa gårdsgruset för att hämta in några kvistar till fisken. Det är det värt.

När broskbenet precis har börjat lossna är fisken klar, inte en sekund längre, och därefter är anrättningen lockande färdig.

Jag gör i ordning en bricka, tar med en flaska nyinköpt, svalt vitt vin av lokal karaktär och går ut på altanen. Jag är alldeles ensam därute ikväll, tills vidare. 
Ännu är det sparljust från himlen men solen har försvunnit bakom bergen. Medan jag njuter oändligt sakta mörknar kvällen och lamporna tänds så småningom i arbetsrummet på övervåningen.

Då är jag ännu kvar. Det är en långsam fest i temporär avskildhet.

*****************************************

Orientalisk geting

Den låter som en mumlande tenorstämma när den närmar sig genom luften, ibland lågt zick-zackande mellan benen över den nyvattnade gräsmattan, eller vid bordet när man äter sin mat på altanen. Men den verkar inte bli lika närgången ändå som våra svenska getingar. Den är uppenbart vaksam och tar snabbt till flykten och dess långa ben hänger därvid alltid under kroppen. Kombinationen av rödbrunt och citrongult bör vara en effektiv varning till alla i närheten att låta den vara ifred.

Den kallas för orientalisk geting och har kraft och storlek ungefär som våra svenska bålgetingar men med en helt annan kvickhet. Endast här ner i värmen i söder finns den till lycka för den som har skräck i bagaget. Här i Kavalla får man lära sig att stå ut och acceptera; kanske till och med som en trevlig bekantskap. Ibland är det enklast så. 

11 september

Igår kväll sammanstrålade huset alla gäster, åtminstone nästan alla, på altanen till samkväm och knytis.
Det var Christers afton. Han är liksom jag med i Svenska Tecknare och fastän vi har tämligen olika uttryck i vår konst och vårt skrivande, så kände vi båda att vi hade mest gemensamt ändå, mitt i den skara forskare av skilda slag som är här på bidrag och projektpengar med sträng arbetsdiciplin och absolut fokus på deadlines i främsta rummet.

Christer berättar om sitt liv och sin verksamhet.
Han är djupt engagerad i politiska frågor av “rättvisekaraktär” vilka utvecklas och presenteras i text och bild, men vid sidan om detta är han också alltid på spaning efter uppslag av “lättare” format. Han har t ex presenterat en bok med aforismer ur hundens synvinkel gentemot hussar och mattar, en bok byggd på bröllopsannonser och en liknande om dödsrunor.

Konstverk av Christer  Temptander

– När en bild är klar och utgiven lever den ofta sitt eget liv, förklarar Christer och berättar om händelsen vid Wounded Knee på sjuttiotalet, då siouxindianer ockuperade en kyrka till åminnelse av den grymma massaker på indianer som hade inträffat där etthundra år tidigare.
På olika sätt hade den bild, se ovan, som Christer gjort helt oberoende av detta, letat sig ut som affisch till demonstrationståget vid Wounded Knee.

******************************************

Idag går jag åt andra hållet i Kavalla. Jag följer stadens gräns mot vattnet norrut, förbi hamnen under stadsmuren vid Akropolis, den Gamla Staden, och vidare ut till klippudden. 
Jag börjar bli van vid traskandet och märker att det inte längre är lårmusklerna fast mera vaderna som stramar en smula.

Jag är alldeles ensam också här. Klipporna är varma och vattnet svalkar. Jag har återigen funnit en egen badvik.

På den perforerade kalkstenen finner jag flera skal av rakknivsmusslor. Sådana känner jag igen från Spanien, där jag också har ätit dem, och jag har även några liggande hemma i fönstersmygarna i ateljén som prydnad.

Ovanför murkrönet till den Gamla Staden reser sig en vacker kyrka. Medan jag tecknar av den gläds jag åt alla kvillrande röster från lekande barn som jag hör men inte ser bakom kreneleringen. Enstaka kajor och kråkor flyger över och från havssidan jamar medelhavstrutar och knirkar enstaka kentska tärnor.

I solglittergatan kajkar en ensam fiskare i en skuggad minibåt omkring. Motorn är avstängd och årorna får göra grovjobbet. Han ror sakta fram och tillbaka; möjligen har han någon slags “utter” på släp.
Det vore kul att ta chansen att följa med en av alla dessa små fiskebåtar ut på fiske en morgon. Det ligger gott om underbara flytetyg i hamnen. Kanske vågar jag fråga. Jag tänker åtminstone fundera allvarligt på saken.

På vägen hem i stadsmurens sköna skugga sätter jag mig på ett café och tar en dubbel espresso och dricker en flaska vatten. Sen läser jag några sidor ur “Madame Bovary”, som jag har laddat ner till min miniIpad från Götalandsbiblioteken. Dosan får alldeles lagom rum i min västficka och “Emma” får ånyo följa med ut på spännande utflykter.

Nu är jag själsligt och kroppsligt laddad för backarna som leder tillbaka hem till Suoidiko Spiti.

12 september

Dagen idag har varit annorlunda – en turistdag.
Vi har nämligen hela gänget fått lära känna Kavallas brokiga och långa historia vid en guidad tur under en mycket väl tilltagen heldag.
Vår intendent Eleni hade ordnat en engagerad officiell turistguide som jag tror hette Ioannis. Han hade massor att berätta och vi promenerade sammanlagt minst en halvmil. Därför känner jag mig mätt och trött och orkar inte återberätta det hela just nu. Men jag återkommer säkert med blandade uppgifter om denna intressanta gamla stad senare när det hela har mognat lite mer.

Klockan börjar redan bli något sen men möjligen kan jag orka med att berätta att jag såg och hörde en eksångare igår. Den höll till i buskage av fikon och “blomman för dagen” under den gamla stadsmuren. Det är ingen sällsynt fågel här i Grekland och tämligen oansenlig är den också men den satte sig så vackert på en tunn hängande gren, att den fick fastna på ett papper. 
Jag har manipulerat akvarellen till en svartvit bild med monokrom blåton och så kan kanske verket blir både snyggt och mera konstnärligt. Sålunda gjorde jag det lite enkelt för mig idag. Det känns bra så!

13 september

Min tvätt är något förskingrad. Jag hängde den igår om kvällen på översta altanen. Nu får jag plocka upp allt från lite varstans och jag kikar med bävan ner från taket runt om bland trädtopparna efter lättflyktiga kalsingar och strumpor, men jag verkar ha haft tur, de har stannat innanför räcket.

Höstvädret har börjat så smått med moln som kommer ner över Rodopibergen och drar över kusten ut mot havet. Mikael som har varit här i tre veckor redan kan berätta om första veckans hetta med upp emot 35 grader fram till nuvarande mera modesta 25. Sommaren går mot sitt slut också här i Grekland.

I förrgår, precis som i natt igen, drog en häftig regnstorm in över Kavalla med åska i släptåg. Det öste ner och och blåste häftigt under någon timme. Från mitt rumsfönster kunde jag se pinjens grenar vrida sig i det piskande regnet. Drivor av barr samlades i hörnen och alla stengolv blev snorhala.

Stormen fortsatte ut över havet som förvandlades till ett murrigt grådis och ön Thassos upphörde för en stund att existera.

Idag ligger vinden kvar. Vi sitter på altanen och äter frukost, huttrande, och skojar om typisk svensk sommar.
Havet är inte längre pariserblått, det har antagit en mörkt ultramarin ton. Med ens är det arbetsväder.

14 september

Jag funderar på hur fasen jag i ord bild ska kunna beskriva det åskoväder som drabbade oss i natt. Jag har trots allt tidigare varit med om hårda tag gällande åskor på både Sumatra och Java, men det som drabbade Kavalla igår kväll är utan jämförelse det häftigaste jag hittills varit med om i den genren.

Genom fönstret till mitt rum med utsikt över staden och havet spelade jag in en videosnutt med min Ipad men resultatet ser tämligen oskyldigt ut, på grund av teknisktoptiska begränsningar, så jag känner att jag måste måla en sån där vildsint akvarell för att ni kanske ska förstå något av hur det verkligen var och kändes, men egentligen var värre ändå.

Det började oskyldigt när vi satt på altanen med ett glas vin Stefan, Jan-Eric och jag, över bergen i norr, med ideliga blixtar utan ljud på grund av avståndet. Ovädret balanserade länge där upp på kanten av kustbergen, molnen drog fram och tillbaka utan att riktigt vilja bestämma sig och till slut kändes det som om det hela nog var över för kvällen, så vi gick till sängs.

Plötsligt började det dåna utanför mitt fönster. Det skedde sekundsnabbt. Alla de öppna fönsterluckorna i huset slamrade som grova kastanjetter och regnet sköljde ner nästan vågrätt i vindbyar som kastade allt omkring sig som inte var förankrat.
Ovädret hade slutligen bestämt sig för att ta klivet över kustbergens skarpa kant och rasade nu våldsamt snabbt med hela sitt innehåll nerför den branta sluttningen in över staden Kavalla.
Himlen illuminerades, regnvattnet rann in genom alla fönster och ut över golven, markisen på övre altanen slets itu och vi alla vaknade för att hjälpas åt med städning och återställande.

Mitt i ett våldsamt åskväder, utsikt från mitt fönster.
Det är märkligt att befinna sig mitt i ett åskväder. Svenska huset ligger högt upp på sluttningen i staden och för första gången någonsin befann jag mig verkligen i själva åskcellen eller som det kändes till och med ovan själva urladdningarna.

Mycket får man vara med om i Kavalla och allt tar jag tacksamt emot.
Nu, dagen efter, är luften sval och skön, solen skiner igen från en molnfri himmel.  Det är en perfekt dag för att inta berget!

************************************************

Att inta ett berg.

Det ligger rakt över oss då man vänder ansiktet mot norr – berget – med ett nattetid illuminerat stort kors på krönet och ett litet kapell halvvägs dit. Det är en utmaning. Jag vill dit, den svåra vägen längs stigen rakt upp, och Jan-Eric vill följa med.

Vädret är perfekt för ändamålet. Vi köper varsin vattenflaska och lite snacks i butiken och påbörjar vandringen i makligt men uthålligt tempo.
En handfull sötmandlar får vi med oss av mannen vid vägen. Sen börjar stigningen. Upp till kapellet ligger en nyanlagd och lättgången skiffrad gångväg för våra fötter. 
Kapellet i vitt med gröna plåtdetaljer och fönstersmygar är stängt så vi fortsätter.

Stigen som går vidare mot toppen är inte längre så frekventerad konstaterar vi. Den är i och för sig trapplagd med tillhuggna stenar men svårt igenväxt med rispigt blodiga vader som följd. Men om nu ett kors kan locka och hägra gäller det åtminstone just nu, så vi stretar idogt vidare med små pust- och drickapauser instoppade då och då.

Träd av vild pistagemandel, terebint.

Vi gjorde det och målet känns skönt. 
Uppe vid korset finns en liten paviljong. Två unga grabbar som tagit bakvägen upp med mountainbike rastar där tillsammans med en man ur brandförsvaret som i uniform och kängor på och med kortvågsradio och kikarspaning håller ständig koll på sluttningarna efter eventuell rök från hotande skogsbrand.

Utsikten över bukten är imponerande och luften sval och något tunnandad.


Vi spanar efter vårt hus men konstaterar att det i takmyllret där nere verkar vara stört omöjligt att finna på.

Nervägen tar vi åt andra hållet via en slingrande och lättgången grusväg som i och för sig blir mycket längre men för tillfället lockar oss mycket mera.


Trädnäktergal

Hur kunde jag glömma min kikare. Jag är arg och jag skäms. Gott om fåglar har det ju inte varit hittills, mera bebyggelse om jag så säger, så nu går jag här genom en vackert grön buskvegetation med mängder av småfåglar runt omkring och så är jag obeväpnad. Otroligt

Jag känner att jag måste hit upp igen. Det måste bara bli så.

16 september

Nu bär det iväg till ön Thassos, “Den Gröna Ön”, som ligger i havet någon mil rakt utanför Kavalla. Vi står på kajen på väg att gå ombord, Stefan, Jan-Eric och jag. Det blir en heldag och det var igår.

En lugn färd över havet är det och ön Thassos reser sig alltmer ur horisontens dis. Själv står jag i fören hela vägen under både överresan och hemresan och spanar efter delfiner så ögonen tåras, men ser inte en enda. Jag konstaterar så här i efterhand att jag antagligen hade en väldig tur den där första dagen då jag såg en hel flock delfiner från badstranden.

Trutar är det gott om. De dansar runt färjan hela vägen. 
Två sällskap med medelhavsliror ser jag komma tätt över vattnet, en gulnäbbad lira, toppskarvar, kentska tärnor och faktiskt även en kustlabb som mobbar en medelhavstrut att kräkas.

Färjan angör byn Skala Prinos, där vi direkt börjar med en kopp kaffe på en turistbar vid en numera ganska tom badstrand – turistsäsongen är snabbt övergående. 
Och nog känns det på en gång att Thassos är mycket mera ett charterturisternas Grekland än staden Kavalla på fastlandet.
En liten bronsfärgad bil väntar på oss. 

– Det tar tre timmar om ni kör lugnt runt ön, säger biluthyraren utvandrad sommartid från Liverpool. Det är inte mer än ungefär 100 kilometer. 
Men vi har andra planer. 
Vi letar oss upp till den pittoreska, brukar det inte heta så i turistbroschyrerna, något “fixade” byn Kasaviti som ligger vackert insmugen i övre ändan av en dalgång med utsikt ner mot havet. Där har Jan-Eric planerat för en halv dagsvandring. Stigen vi tänker ta oss an är grönmarkerad  på kartan och leder rätt upp i och runt om i bergen och är kanske en mil lång.

Utsikt från bergen högt över byn Kasaviti.

Vi har problem med att på allvar komma igång med vandringen. Det börjar bra. Vi följer de något slitna gröna pilarna som är målade på trädstammar och stenar men hamnar nästan omgående i en övergiven, staketomgärdad inäga där vi länge vandrar runt och letar efter en utgång.

Höstblommande alpcyklamen.

Grå flugsnappare följer nyfiket våra förehavanden och vi ser enstaka vackert höstblommande alpcyklamen i barrmattan. Det tröstar oss något.
Inägan är en lömsk fälla visar det sig – vi skulle ha gått runt.

Vandringen går uppåt längs branta, steniga och hala stigar, genom en vild skog med ätlig kastanj, stenek, kermesek, lagerträd, aleppotall, cistrosor, oregano och manshög ljung.

Vild ekskog och slippriga stigar. På väg uppför. Jag lyssnar förgäves efter mellanspett men ser åtminstone en bergsångare, flera bofinkar , koltrastar och några blåmesar.

Manshög ljung blommar skönt i gläntorna. De högsta buskarna är nästan tre meter.

Skogsbränder har rasat lite överallt, gamla brandljud (läkt skogsbrandskada i trädstam) ärrar mäktiga stammar och överallt i den svarbrända veden vindlar rejäla larvgångar från långhorningar och praktbaggar. På vissa ställen är berget skörbränt och kalt efter nylig brand. 
Mäktiga terrasser är uppbyggda med sten men allt detta verkar idag vara övergivet och bortglömt. Stigen är mera frekventerad av getter än människor.
I solgläntorna flyger många fjärilar omkring: visslare, gräsfjärilar, silverstreckade pärlemorfjärilar, tistelfjärilar, amiraler, blåvingar och guldvingar.

Liten guldvinge av höstgeneration med förlängda svansspröt.


En Större bandgräsfjäril vilar på en sten, nästan osynlig.
Längs stigen löper vattenslangar från källor uppe i bergen hela vägen ner till byn. Vi hör det brusa och klucka och ser plötsligt vattenstänk från ett röse dit slangar löper. Vi lyfter på stenarna och hittar en svalkande läcka, oerhört gott, och att vattnet tycks smaka något salt får man stå ut med, det är självförvållat och beror på anletets svett.

Efter två timmars tröttande slit på stappliga ben når vi en gräns. Hur fortsätter vi? Tiden har runnit iväg. Vi har gått ungefär en tredjedel av sträckan ser vi på kartan och den värsta stigningen återstår ännu. Att fortsätta hela vägen runt tar för lång tid eftersom Stefan sitter där nere i byn och väntar oss tillbaka efter max fyra timmar, att gena i denna terräng på osäker grund verkar minst sagt problematiskt, vi bestämmer oss för att vända.

Nedfärden går fortare. Vi gör sträckan på femtio minuter och kommer i god tid tillbaka till byn Kasavitis svalka, en väntande och möjligen något uttråkad Stefan, restaurangen och maten. 
Fylld aubergine, zucchiniblommor med ris, grillad kycklingfilé, lammkotletter och ett stor “Mythos” draught från kranen. Är inte detta belöning nog, så säg? Och då får man ändå på köpet ett tiotal  hårdtiggande katter och mängder av likna sugna getingar.

17 september

Vad finns bakom vägkröken? Det har jag alltid undrat. Nyfikenheten driver mig framåt och det är precis som det skall vara.
Utan denna undran över livet blir livet, om inte meningslöst, det vore förmätet att säga, så åtminstone fattigare och när det nu är så att jag faktiskt har tiden, lusten och privilegiet att äga möjligheten, så vill jag också ständigt dit bort, dit, där vägen svänger åt annat håll. 
(Skisser från min vandring på berget igår; en färd som abrupt avbröts av ett nytt åskoväder)

*************************************************

Idag är det “min” dag här i Svenska Huset i Kavalla.
Intendenten Eleni har bett mig att berätta om mig själv och min verksamhet under en träff för husets alla gäster i kväll.

Jag har funderat sedan förra tisdagen då Christer berättade om sitt värv (se nedan) och idag har jag slutligen bestämt mig för att skippa allt det där med projektor och dator. Jag bjuder helt enkelt in till VERNISSAGE.

Det blir dukat till mingel med husets vin och snacks. Utställning blir det på fyra skärmar, där jag nålar upp en del av akvarellerna som jag gjort hittills under vistelsen här, under temat “Resan till Kavalla“. Hela förmiddagen har jag ägnat åt paspartouttillskärning. Ska de va – ska de va!

Efteråt kör vi knytis där alla får ta med vad man haver och tänker. Jag känner att det kommer att bli bra!
Välkomna ni som har möjlighet.

hälsar
Gebbe och Eleni

19 september

Idag är en dag av konsolidering, ty imorgon kl 9 bär det iväg hemåt igen: en lång dag och en lång resa väntar.
Jag började morgonen med tvätt, den är nog redan torr där uppe på övre altanen eftersom dagen är solig och varm igen, ungefär som när jag anlände hit till Kavalla för fjorton dagar sedan.
Jag har också redan varit nere i staden, köpt bussbiljetten till imorgon, och handlat lite små presenter till mina barnbarn och på vägen hem färska calamares och räkor i fiskaffären för sista gången. Och lagat och ätet har jag redan och gott var det. Sålunda blev detta också dagens motion, fyra kilometers promenad backe upp och backe ner, varvid jag har fortsatt att bättra på min kondition betydligt, den och min benstyrka.

Nu sitter jag här vid datorn i arbetsrummet och skriver mitt sista dagboksblad om “Resan till Kavalla”.
Idag handlar den om igår.
Jan-Erik och jag hyrde nämligen bil från morgon till kväll igår och gav oss iväg på en resa som blev tjugofem mil lång.
Det är om den jag tänker berätta.

Ca tre mil österut från Kavalla rinner floden Nestos ner i havet från Rodopibergen med sin huvudutbredning i Bulgarien i norr.
Nestos är en ganska stor flod om än kraftigt reglerad, med mängder av transporterat material, som innan regleringen var genomförd, helt och hållet avsattes som sediment i ett väldigt deltaområde som heter just Nestosdeltat med en utbredning av flera kvadratmil. På avstånd har detta flacka landområde som jag anat därborta i diset lockat mig och nu är vi alltså äntligen på dit.

Neströms dämmet vid bron över floden Nestos vid Galani.

Vi kör den gamla riksvägen mot nordost till flodövergången, i deltats övre triangelhörn, vilken gränsar till landskapet Xanthi, en turkisk enklav i Grekland. Det kommer att visa sig att det här faktiskt blir enda gången vi verkligen ser själva floden, kanaler däremot kommer vi att se många.
Här finns en stor damm och endast smått med vatten rinner vidare i själva flodfåran eftersom det mesta leds in i bevattningskanaler som underhåller ett stort och rikt jordbrukslandskap i deltaområdet med majs, frukt, bomull och grönt som huvudgrödor. Vattenmagasinet ovanför dammvallen är upp till ytan fyllt med sediment som egentligen “tillhör” deltalandskapet; ett generellt dammproblem, som medför att det gamla deltat numera knappast växer längre.

Välskötta odlingar av Kiwi, täcker stora delar av arealen nära floden

Vi ser storskarvar och forsärlor, hör balkanspett och käkar björnbär som mognat fint. Alarna nedströms dämmet skickar ner tunna grenar som lianer; sånt har jag aldrig skådat förr. Sen matar vi myrlejon med myror innan vi far över bron ner till Thallasia för en fika.

Samma unga kvinna sköter om både fiket och den lilla affären bredvid. Hon får springa fram och tillbaka för att serva oss dels med kaffe och dels med inplastad bulle.
Gubbarna bredvid frågar som alltid under vår resa om vi är från “Deutchland” och de blir överraskade, glada och välkomnande när vi säger “Nej, Suidía”. Byn är “sömning” och full med hundar, även mitt i gatans färdväg. Vi tutar på dem och kör tillbaka mot flodövergången.

I övre delen av deltat är landskapet likt mitt eget östgötska landskap och här dominerar stråsäd. Längre nedströms blir allt sedan betydligt flackare.

Deltat är inrutat i stora odlade fält med ett nätverk av långa smala grusvägar som vi försöker leta oss fram på efter bästa förmåga genom att ta hjälp av vår karta. Vi misslyckas med detta hela tiden och förstår till slut att knappast någon av alla dessa åkervägar egentligen finns med på kartan och där vi ändå tror att vi är rätt, är kartan ur tiden, icke uppdaterad och verkligheten förändrad.

Till synes oändliga, raka grusvägar går kors och tvärs över hela deltaområdet och det är omöjligt att försöka hitta med en karta i hand eftersom överblicken är lika med noll på grund av flackheten och vegetationens höjd.

Vår ambition är att hitta ner till floden som vi förstår flyter fram i den där hägrande ridån av popplar och andra mastiga lövträd. Enligt kartan ska där finnas en liten väg som löper parallellt och tämligen nära själv flodfåran, men vi kommer aldrig dit. Det verkar vara stört omöjligt att hitta rätt och till slut ger vi upp och improviserar på annat sätt, vilket faktiskt kommer att visa sig vara en lyckosam modell. Skam den som ger sig!

Jag vandrar på en före detta naturstig som leder rakt in i fördärvet.
Vi letar efter två besökscentra för turister med naturintresse. De är markerade med grönt på vår karta: “The riparian centre for visitors of Nestos” och “Visitors information centre of Nestos”.
Det vi slutligen finner i vårt sökande är helt övergivna och verkligt sunkiga rester av något som från början antagligen var ett ambitiöst men illa förankrat EU-projekt, typ Leader, vid den ena platsen och absolut ingenting mer än en väg till militärt och tillbommat område i det andra fallet.

Något Naturcentrum för turister vill man absolut inte kännas vid, utan undrar istället bistert vad vi gör här med kikare och kameror.

Nu blir vi ändå lyckosamma. Vi delar på en honungsmelon i värmen och njuter av en maffig flock med biätare. Deras “klockläte” ljuder över hela nejden. På telefontrådar och jagande trollsländor runt omkring oss finns mellan femtio och hundra fåglar. Upplevelsen är störtskön.

Mängder av biätare rastar här på sin påbörjade höstresa mot Afrika.

På vägen därifrån talar vi om bristen på observerade rovfåglar som vi upplever men får direkt mothugg, ty i samma stund upptäcker vi en verkligt stor “rovis” högt i det blå. Den är ljus undertill och har “ljusbrun sadel” – Ormörn bekräftas i kikare.

Ormörn.

Det blir en halvtimmas njutning av en praktfull fågel. Den är stor, mer än en och en halv meter mellan vingspetsarna såsom det anstår en örn, men med till synes sagolikt mjukt formbara vingar. Den ryttlar på oerhört hög höjd, spanar antagligen efter reptiler, går upp och ställer sig i “stallning” i motvinden utan att röra en fjäderpenna och förblir stående så, blickstilla i upp till en minut i taget, svänger sedan ner mot lägre höjd innan den går upp i vind igen över en ny plats flera hundra meter ovanför oss.

Ormörnen får plötsligt konkurrens av ett annat flygfä från Kavalla Airport strax intill. Men örnen är som synes betydligt högre”.

Under en timme framåt, en middagstimma med rejäl termik,startar ett rovfågeleldorado för oss.
Ett moln av alpselgare drar plötlsigt in rakt över oss, en jätteflock på flyttning söderut med upp emot tusen fåglar tillsammans och när jag spanar in i denna svärm hittar jag ovanför den en gammal havsörn med bländvit stjärt på säkert femhundra meters höjd, som mobbas av två korpar och det var korparnas avlägsna vrede som fick mig att leta efter detta “något”.
Samtidigt med att detta sker kommer en stäpphök, en gammal hona, rakt in genom molnet av alpseglare. Hon är spetsvingad och knappt vit över stjärtroten, inte alls rödaktig såsom en ungfågel utan istället väldigt ljus undertill, så jag är ganska säker på min artbestämning.
Ormvråkar tar nu höjd lite här och där, många bruna kärrhökar och tornfalkar likaså.
Rovfågelcirkusen varar ett par timmar.

Efter denna höjdarstund söker vi oss till deltats huvudort Hrissoupoli och tar därifrån huvudvägen rakt ner mot söder till “paradisstränderna” vid turistorten Keramoti.
Här tycker vi, att vi efter många timmars strävan och stirrande, är värda ett avkopplande bad i skön ensamhet. Utanför den oändliga sandstranden, med martorn och andra taggiga växter som ber om sandaler, ligger ön Thassos där vi var häromdagen och innanför den den lilla karga och obebodda ön Thassopoula.
Som badplats betraktat är beachen vid Keramoti en maximal upplevelse, bland det häftigaste jag har sett i den vägen, och vattnet är varmt och salt så det svider i ögonen.

Sedan, en souvlaki, tzatziki och grekisk sallad, Jan-Erik dricker mythos och jag vatten på ännu en restaurang Akropolis varefter vi vänder norrut igen och faktiskt konstaterar att ormörnen är kvar högt däruppe.
Vi har bestämt oss för bergen. Stavroupoli lockar. Jan-Erik har varit där förut.

Nu är det kurviga bergsvägar som gäller och ändå är vi kvar nära både i tid och rum till det platta deltaområdet.

Vi kommer aldrig till Stavoupoli. Det blir för långt för att hinna med konstaterar vi, utan vänder vid Agios Kosmas, en liten utkastad by med getter som huvudsaklig arbetssyssla.
Strax intill ligger ett mäktigt marmorbrott. Bergen är grönt klädda med tätvuxen, låg ekskog eller består omväxlande av oerhört stenigt impediment.

Här finns skyltar som informerar om “Ekoturism”med gömsle för rovfågelskådning. Men inte heller detta kommer vi att hinna med.
I dalen passerar stora och blandade flockar med svalor på väg söderut och även ett sällskap med biätare. Hagelpatroner på vägkanten berättar om höstarnas fågeljakt i bergspassen här uppe och under en fikapaus vid Makrihori får vi också sällskap av ett sånt här gäng jägare; men nu är det vildsvin istället för fåglar som är det tänkta bytet, får vi till svar när vi undrar.

Vi vänder återigen tillbaka, en överkörd stenmård ligger vid vägkanten, resans andra, tar den rakaste vägen hemåt eftersom solen redan börjar sänka sig mot bergskammen och de alternativa vägarna känns för utmanande i kommande mörker.

Unga flamingoer.

Skedstorkar.

Vid petroleumindustrin i närheten av Nea Karvali, där vi nu befinner oss vid det västra triangelhörnet av deltat, improviserar vi igen och tar en liten väg rakt ner mot havet.
Detta blir ett lyckokast kommer det att visa sig.
I solnedgången hittar vi strandvatten innanför barriärer mot havet som hyser vilande och ätande unga flamingoer, silkeshägrar, skedstorkar, smådopping, vattenrallar och en handfull kungsfiskare förutom en mängd sångare av “vassformat” samt trutar och skarvar förstås.

Vi njuter för fullt. För Jan-Erik är det en höjdardag, såsom tämligen nybliven fågelskådare, Silkeshägrarna är nog vackrast ändå, menar han.

Jag njuter förstås också. Kvällen är verkligen underbar, vädret ljuvligt och fågellivet rikt.

En bil kör ner mot oss. En man i kamouflagekläder kommer emot oss. Vi anar först en viss misstänksamhet som vi emellertid förekommer genom att presentera oss, meddela anledningen till att vi befinner oss just här samt berätta om våra upplevelser.
Vi visar mannen vår fågelbok och talar om vad vi har sett  och upplevt.
Han är jägare, det förstår vi förstås omedelbart på klädsel och beteende, och han “äger” detta landsskap som sin jaktmark. Han känner platsen väl och när han till slut har tinat upp tillräckligt vill han visa oss mer.
Han tar med oss på en vandring in i det dolda området, genom vassar och över små broar och till slut spanar han från en grästuva mot et blått litet vatten.

Där, pekar han!
Krushuvade pelikaner, fyra stycken fåglar som ligger och vilar långt därborta.
Dagen blir fulländad!
Resan till Kavalla fullkomnad.

*******************************************************

Uppföljning del 1

Det var det där med vernissagen tisdagen den 17 september. Åtminstone min dotter Hanna undrar varför jag aldrig följde upp den med ett litet skriveri i min blogg.
Ergo – här kommer det Hanna.

Det var ju alltså på det viset att intendenten Eleni ville att jag skulle ta hand om en gästkväll. Eftersom jag redan gjort tämligen många små reportageteckningar bestämde jag mig för att göra en utställning av materialet istället för att konstla till det.

Kl 19 bjöds det in till vernissage i Svenska husets vackra bibliotek. Alla närvarande gäster samt personal anslöt, jag vände på skärmarna och presenterade mitt målade material som jag slitit med hela förmiddagen, jag klippte nämligen till egenhändiga paspartouer till samtliga målningar, och med det var utställningen och festen igång.

Jag berättade om mig själv, mitt liv i korta drag och framför allt om mitt konstskapande. Tålmodigt lyssnade alla gästerna men svettig av yttre värme och anspänning blev jag, och blev till sist tvungen att byta om till t-shirt.

Sedan gick vi in i detalj och diskuterade akvarellerna varefter kvällen avslutades ute på altanen med knytkalas i form av goda anrättningar och gott om vin. En trevlig afton helt enkelt.

Uppföljning del 2

Jag är skyldig er läsare en redovisning ytterligare. Den handlar om den heldag med guidning i staden Kavalla som intendenten Eleni ordnade för oss, Svenska husets gäster, den 12 september. Det blev en fem timmar lång promenad genom stadens sevärdheter och historia.
Mycket lärde vi oss, en del fastnade även, men det mesta kommer jag att bespara er till förmån för egna kommande besök, så här meddelar jag endast en liten sammanfattning av några av de många rika nedslagen.

Då jag första veckan rundade udden på halvön där det “gamla Kavalla” med borgen och stadsmuren ligger för ett badbesök vid klipporna längst ut, trodde jag att det där långsträckta rosa huset med höga skorstenar som balanserade på det höga murverket och hade galler för fönstren, var staden Kavallas fängelse.
Mera fel än så kunde jag emellertid inte ha.

Imaret – så heter huset och dess historia är lång och brokig. 

Idag är huset ett lyxigt hotell med hårda besöksrestriktioner, vilket innebär att man inte kan klampa in där som objuden gäst. Det är öppet endast för betalande gäster, rika gäster – filmstjärnor och modeskapare – ett kändishotell med andra ord och stängt för den stora massan. 

Innanför de höga murarna ska man man kunna leva ett lyxliv i sviter av oåtkomlighet och barn är helt förbjudna(!).

Vi fick som hedersgäster en exklusiv inblick i hela etablissemanget och en intressant tur tillbaka i husets historia.

De bärande pelarna är i arabisk stil, d v s fyrkantiga. Kryddträdgården till vänster.

Huset byggdes under muslimsk era på 1800-talet. Det var en skola för gossar, ynglingar och män; en läroanstalt med koranen som lärobok i traditionell stil.
Mästaren och initiativtagaren var en berömd Muhammed Ali (inte boxaren) och jag kommer att återkomma till honom nedan.

Här har många fötter slitit på den vita marmorn.

I huset Imaret levde utvalda pojkar sitt liv i religiös avskildhet från världen i övrigt under sin uppväxt. Man odlade grönaker och kryddor, bakade bröd och lagade maten själv och man lärde sig utantill Koranens innehåll. 

Skoputsningsattiraljer.

Huset idag är fullt av artefakter från dåtiden. Degkaret och lerugnarna från brödbaket finns kvar liksom oljelamporma utanför varje port, skoputsarlådan, biblioteket bakom glasdörrar, vackra träskåp, ornamenterade vägar och tak, tvättinrättning, kopparkärl samt den muslimska takspirans liggande halvmåne i flera storlekar, vilka idag dock står undanställda i ett hörn i den numera gudligt nedmonterade inre moskén.

I och med Balkans frigörelse i början av 1900-talet kom Imaret att först bli en flyktingförläggning för muslimska familjer som sökte sig en tillflykt undan fördrivning österut, men huskomplexet utvecklades efterhand alltmer till en “fristad” för människor som sökte sig undan nya krav från det framväxande västeuropeiska samhällsbygget i form av t ex militärtjänst och skatteplikt. 

Belackarna menade att Imaret till slut blev ett hus fullt av tiggare och samhällssvikare, varför kapitlet avslutades med att alla kördes på porten under 1950-talet varefter huset snabbt förföll innan restaurering igångsattes och byggnaden återupprättades till det exklusiva hotell det är idag.

Muhammed Ali, född i slutet av 1700-talet, var initiativtagaren till  bygget av Imaret. Han var en muslimsk andlig företrädare och även profan person med stor tolerans även mot andra religiösa grupper. Sålunda fanns det i det dåvarande Ottomanska rikets Kavalla stora grupper av både judar och kristna som var väl integrerade i samhället. Något som dessvärre, vad gäller judarnas del, brutalt avslutades under andra världskriget med deportation och avrättning i koncentrationsläger, som följd av nazibulgarisk överhöghet i området. 

Interiör från Semanlik – d v s männens avdelning i det könsseparerade huset, där Muhammed Ali föddes.

Interiör från Harem – d v s kvinnornas avdelning i huset.

Muhammed Ali föddes i Kavalla och hans födelsehus finns kvar, bevarat något så när som det var, idag ett museum som besöks framför allt av många muslimska turister från hela arabvärlden, eftersom Muhammed Ali betraktas om en mycket framstående muslimsk företrädare av profetkaraktär.

Födelsehuset är ett hus fyllt av dåtidens moderniteter. Där fanns rinnande vatten, områdets första inomhustoalett och till och med en “horisontell mathiss”. (min egen beskrivning)

Under kejsar Napoeon I:s egyptiska fälttåg under 1800-talet samarbetade Muhammed Ali med engelsmännen, samlade ihop en muslims trupp från Kavallaområdet, vilken skeppades över till slagfältet, stred väl och slutligen var med om att befria Egypten från fienden.
Därmed blev också en släkting till Muhammed Ali installerad som Egyptens första kung, vars ätt sedan i rakt nedstigande led satt på tronen ända fram till Kung Farouks abdikering 1952.

Efter guidningen i dessa båda hus vandrar vi som en vuxen skolklass vidare i det gamla Kavalla nerför backarna mot den moderna staden.
Just där står akvedukten och under densamma leder den gamla bysantinska vägen mot Konstantinopel iväg.

Den vackra och pampiga akvedukten är inte så lång, ca trehundra meter, men den anslöt förr i tiden uppströms till en flod som via kanaler och broar ledde frisk och svalt källvatten hela vägen till staden från de avlägsna bergen .
Vår guide berättar att akvedukten som den ser ut idag är ottomansk men att den är byggd på två tidigare kulturers fundament: bysantisk och grekisk/romersk.
Tegelvarven i grunden är tecken som visar på detta berättar Ioannis.

Nära akvedukten ligger en stor kyrka med en mäktig mosaik som visar Aposteln Paulus besök, varvid han döpte kvinnan Lydia i den näraliggande gamla staden Filippi till den första kristnade europén.
Som vanligt i dessa trakter är kyrkan en omgjord moské. Insignerna för det muslimska är bortplockade och ersatta av kristna attribut, även minareten, det är så det går till, men, säger guiden, då ska man också veta att moskén i sin tur har byggts uppe på en bysantisk kyrka. Återigen, det är så det går till.

Fram till före andra världskriget var Kavalla centrum för europeisk tobaksodling och handel med tobak. Det var stort i staden; det var väldigt stort. Landskapet runt Kavalla var en enda vidsträckt tobaksodling och stadskärnan var full av tobakshus, d v s stora luftiga och höga stenhus där tobaken torkades förädlades och såldes.
Alla i befolkningen var delaktiga i processen, muslimska folkgrupper odlade tobaken, de kristna förädlade produkten och den judiska befolkningen tog hand om den affärsmässiga delen.

Svenska Tobaksbolaget var naturligtvis på plats. I stort sett all tobak till svenska cigaretter och snus inhandlades i Kavalla. 
Så stort var det hela att man byggde ett svenskt hus här 1936, ett kontors-, boende- och representationshus i “funkig” Corbusier-stil på höjderna i den framväxande moderna staden.
Och mina vänner, det är i detta hus jag har bott i två veckor. Det är nämligen just detta hus som är Svenska Athéninstitutet gästhem för forskare och kulturarbetare i Kavalla.

Det är nämligen så att tobaksmarknaden ändrades radikalt efter andra världskriget. Kavalla som tobaksmetropol dog fullständigt. Den amerikanska Virginiatobaken tog över marknaden till hundra procent.

En vackert renoverad “tobakslada” i centrala Kavalla, exteriör.

Vår guide Ioannis informerar oss om tobakens historia i Kavalla inne i en ombyggd “tobakslada” – numera en vacker affärsgalleria.

Allt som var uppbyggt kring tobak förändrades därmed. Svenska tobakshuset blev alltså ett gästhem för kulturarbetare istället för en svensk inköpscentral av tobak (vilket lyft!).
De gamla “tobaksladorna” som hade dominerat Kavallas stadsbild revs eller byggdes om till hyreshus och gallerior.
Jordbruket måste börja fokusera på andra grödor än tobak, och en notering som jag härmed gör men ändå inte kan säga vara helt underbyggd är, att nästan alla de stora arealer med olivträd som finns i landskapet runt staden verkar vara unga. Detta är en jämförelse som slog mig efter vårt besök på ön Tahssos, där nästan alla olivodlingarna syntes vara väldigt gamla med knotiga olivträd av flera meters omkrets. Inget sådant såg jag runt staden Kavalla.

Tack Ioannis för en lärande upplevelse och tack Eleni för intitiativet!