Resa till Bulgarien 2011

Resa till Bulgariens Svartahavskust

7  – 11 februari 2011

Det här är andra gången som jag reser till Bulgarien. Förra gången var en sol-&badresa tillsammans med Ulla för några år sedan. Den här gången reser jag med vännen Johan, eller egentligen reser han tillsammans med mig. Det är nämligen Johan som har ordnat allt och sett till att jag kommer med.

I och för sig togs ändå de första kontakterna av mig, då Bulgariens Ornitologiska Förening för ett par år sedan bad mig göra omslaget till landets planerade fågelatlas. Jag fick då kontakt med flera fågelskådare och forskare i central position. Mina tankar gick därvid också till Johan som på Gotland under mer än trettio år har studerat halsbandsflugsnappare framför allt och svartvit flugsnappare. ( Det han inte kan om flugsnappare är knappast värt att veta – som man brukar säga). Jag tänkte omedelbart på Östeuropas egen art av flugsnappare – balkanflugsnappare – och tänkte nog att Johan kunde vara intresserad av att utnyttja de förnäma kontakter jag hade fått.

Så blev det. Johan blev eld och lågor. Han har redan varit där nere och startat projekt Balkanflugsnappare och hade alltså planerat för ett nytt besök nu under februari för ytterligare uppföljningar. Han undrade om inte jag ville hänga med.

Absolut tyckte jag. Att få komma till Svartahavskusten under senvintern och få chansen att studera fågellivet där en så annorlunda årstid , lät lockande. Dessutom hade jag ännu inte erhållit något exemplar av den numera färdiga fågelatlasen som jag alltså hade gjort omslaget till. Den hade gått iväg med post två gånger berättades det för mig. Men ingen bok hade kommit fram. Ännu en orsak att följa med alltså – jag var minst sagt nyfiken på den där boken som jag hade skänkt ett omslag till.

Nu, åter hemma, har jag den äntligen i min hand.

Bulgariens splitternya Fågelatlas som jag alltså har gjort omslaget till – ett par balkanflugsnappare.

*

Måndagen den 7 februari kl 08.30 träffas vi på Arlanda för transport till Varna i Bulgarien via mellanstopp i Budapest. Resan har börjat.

De två röda punkterna i högra kartdelen visar de två platser som är utgångspunkten för våra lokala rörelser. Vid Kamen Bryag i norr bor vi fyra nätter och i närheten av Burgas ytterligare en natt avslutningsvis. Det röda strecket markerar vår ungefärliga resväg som uppgår till ca 100 mil totalt.

Dimitar Georgiev

Vi anländer om kvällen och tas emot av Dimitar Georgiev som förutom att vara kontaktman med Johan i fråga om balkanflugsnappare också är en oerhört duktig fågelskådare och för Bulgariens Ornitologiska Förening räknings skull driver ekoreseföretaget Neophron Tours.

Använd dig gärna av det reseföretaget när du planerar kommande resor till Bulgariens natur och kultur. Fin folder finns att skicka efter. Eller se vidare under bilden nedan.

http://www.neophron.com/

Tisdagen den 8 februari.

Vi startar tidigt om morgonen. Dimitar guidar i vår hyrbil, en fyrhjulsdriven jeepmodell som tur är (vägstandarden är minst sagt osvensk). Vi kör mot norr och rumänska gränsen, till en sjö som ligger alldeles innanför havet – Durankulaksjön – ett litet Tåkern om man så vill, och full av gäss.

Det är ännu mörkt när vi anländer men över havet i öster kommer ljuset.

Vi hör gässen från sjön där bakom buskridån; ett kackel jag är van vid från Tåkern, men ändå inte riktigt. Det här ljudet är ljusare och lite skällande – bläsgäss.

Först kommer våg på våg av bläsgäss.

Innan förmiddagen är över har 20 000 bläsgäss passerat över oss. Himlen är full av plogar, band och fylkingar. De dyker upp långt därute över havet och sjön och kommer in över oss i våg efter våg under någon timma.

Blandad flock av bläsgäss och rödhalsade gäss.

Efter bläsgässens max kommer de första rödhalsade gässen; insprängda och enstaka men efter hand växande i antal. Dimitar räknar men Johan och jag bara njuter.

En artren flock med rödhalsade gäss.

En typisk tät flock av rödhalsade gäss.

Se där borta, säger Dimiter och pekar. Så kan man bestämma rödhalsade gäss även på långt håll. Se själva hur det ser ut som en starflock, ett helt annat flockbeteende än hos andra gäss.

Så här vackra är de rödhalsade gässen.

Till slut har vi räknat in 1 600 rödhalsade gäss, meddelar Dimitar. Han är glad för vår skull över detta, ty han har varit orolig nämligen att vi skulle kunna bli helt utan. Den ovanligt varma senvintern har fått de flesta gässen att redan dra iväg mot norr. Vädermässigt ligger vi en dryg månad före normalen, säger Dimitar. Så här varmt ska det inte vara förrän i slutet av mars.

På morgonen är det skönt med vinterkläder.

Nu när vi ändå har fått uppleva de rödhalsade gässen är vi mycket nöjda över detta väder. Det är visserligen kallt på morgonen, frost och några minusgrader, men sen under dagen då solen stiger på en molnfri himmel stiger temperaturen raskt upp till 15/16 grader och vinden är nästan obefintlig. Det känns som en svensk aprilvår och vi njuter med fulla mått.

Hela världens population av rödhalsad gås övervintrar vid Svarta havets västkust. Uppskattningsvis finns det kanske 60 000 individer och de häckar alla på den trädlösa ryska och sibiriska tundran, gärna i lösa kolonier och också gärna under “paraplyskydd” av en större rovfågel som fjälluggla eller jaktfalk. Då koncentrationen är så total finns förstås alltid risken för problem. Beståndet är också minskande och utsatt. Tidigare intensiv jakt har varit ett stort hot, men detta är mycket bättre reglerat idag.

För att studera arten och dess flyttning befinner sig ett brittiskt team på plats då vi är där. Tillsammans med Bulgariens Ornitologiska Förening och i samarbete med markägare fångar man rödhalsade gäss med raketnät för märkning med ringar och satellitsändare. Några dagar innan vår ankomst lyckades man fånga sex rödhalsade gäss och ett trettiotal bläsgäss med ett lyckat skott.

Vid vägkanten, en dryg kilometer från raketnätets position står märkarteamet och spanar.

Det är emellertid en svår uppgift att upprepa. Fälten är enorma (en kvarleva från kommunisttidens kolschos-system), och långt därborta kan vi ana en stor flock gäss som betar raps. Igår gick de på vetet norr om detta fält och där ligger förstås fångstnätet och väntar med sin apterare alldeles övergivet.

Vi har löfte om snar rapport per telefon om man skulle lyckas men vi hör inget mer varken denna dag eller dagen därpå och därefter var det hemförd för forskningsteamet från UK. Ingen rödhalsad gås i handen således – men det var kanske så nära man kan komma.

Den uppodlade stäppens åkrar är enorma även med en östgötes referensramar. Alla fält är omgivna av ridåer av träd och buskar. Här var det obruten stäpp ända in på 50-talet, säger Dimitar, och vi blundar och begrundar.

*

Efter det stora lyftet kör vi ner till havet. Där ligger en campingplats som inte helt öde; ägaren är där idag tillsammans med två arbetare som beskär träd och rensar skräp; allt ska vara klart till sommaren och turistsäsongen.

Stranden beskriver en vacker båge. Havet är lugnt. Jag skulle kunna tänka mig ett sommarbad här och jag tror inte att det är överbelastat då heller, men idag är absolut stilla och tyst. Trutarna ropar förstås, gräsänder och sothöns guppar omkring, ett gäng knölsvanar dunkar runt och från havet kommer storskarvarna in till sina vita häckningsträd i långa band.

Ägretthägrarna har påbörjat sitt nordsträck.

Längs kusten på väg mot Donaudeltat i Rumänien kommer ägretthägrarna sträckande i små förband. Det är tidigt det, säger Dimitar.

Vackra snäckskalsbankar ligger i halvmetertjocka lager på sanden ovanför högsta våglinjen. Främst fångar de stora oranga snäckskalen min uppmärksamhet och jag stoppar några i ryggsäcken.

Jag vandrar i fin och knirkande sand medan Johan koncentrerar sig på att försöka fotografera tre svarthalsade doppingar och en smådopping som dyker efter småfisk inne i viken. Jag vet inte om han lyckas.

Sen tar jag mig innanför dynranden och där ligger som förmodat ett träsk fyllt av vass, ag och kaveldun. Jag vadar ut med stövlar på fötterna för att försöka komma någon rördrom, cettisångare, sumphöna eller kaveldunssångare in på livet. Det är ännu is i skuggorna och jag testar min förmåga och mitt mod.

Sävsparv.

Det jag finner är sävsparv, blåmes, talgoxe, gärdsmyg och två bruna kärrhökar. Alltid något.

Sen hem till frukost på hotellet. Youghurt med honung, omelett och te. Det är ett familjehotell; trevligt och varmt och rummen är av mycket god standard och ändå är det med svenska mått förstås billigt. Hotellet heter “Trite Kestena” och mycket riktigt finns tre hästkastanjer på plats utanför huset; ett av dem med ett hål av balkanspett förresten. En tämligen allmän fågel i trakten.

Bo av Balkanspett. Det ser faktiskt ut som om det är på gång att återanvändas (se det ljusa hacket runt öppningen)  fastän det gjordes redan för två år sedan, enligt vad Dimitar kommer ihåg. Men han är ytterst tveksam om återanvändningsprincipen. Den har han aldrig hört talas om vad gäller hackspettar och ser på oss med förvånad uppsyn då vi berättar att detta faktiskt händer i det nordliga landet Sverige.

*

Onsdag 9 februari

Gårdagens manövrer upprepas. Först njuter vi av gåslyftet vid Durankulaksjön och därefter far vi norrut mot åkrarna vid den rumänska gränsen för att se om vi kan komma de betande gåslockarna närmare än igår. Det gör vi emellertid inte. Så vi känner att vi får nöja oss med upplevelserna av gäss för dagen – men kanske ändå med ett undantag.

Vid gränsposteringen mot Rumänien vänder vi färden åter mot söder även om vi faktiskt har ordnat med inresetillstånd för vår hyrbil utifallatt behovet skulle kännas oumgängligt.

Johan står vänd åt fel håll, då en storfalk slår rakt in i en flock av rödhalsade gäss som kommer tvärs över himlen. Det hela går oerhört fort och jag hinner bara ropa “falk” och så försvinner vinglande gäss och falken själv bakom en trädridå. Det hela är över på någon sekund.

Förra veckan noterades fyra tatarfalkar i området, berättar Dimitar, men den senaste veckan ingen och tre belgiska hårdskådare som reser parallellt med oss i trakten har inte heller sett någon trots intensivt letande. Och jag får till förslag att det trots allt är troligt att den fågel jag sett är pilgrimsfalk; beteendet – slag mot flygande gäss – är inte tatarfalkens signum, säger han. Tja, vem vet? – men Dimitar vet nog bäst ändå.

*

Resten av förmiddagen ägnar vi åt den sydligare av de två “gås-sjöarna” vid kusten. Den heter Shablasjön. Ett litet gäng bläsgäss finner vi här men annars är det tämligen tomt.

Shablasjön.

Smalkaveldun men ingen kaveldunssångare som är en stor raritet i området och svårfångad övervintrare.

Vi letar förgäves efter kaveldunssångare men finner ändå en kungsfiskare. I sjön finns gott om sothöns, fiskmåsar och trutar, småflockar av gräsänder, skedand, kricka och snatterand samt tre sångsvanar och ett antal knölsvanar och så brun – och blåhök.

Knölsvanar i Shablasjön.

Vi traskar runt sjön en stund. Här finns två små låga observationsplattformar och havet brusar bara en liten bit bort bakom de höga sanddynerna. Bakom oss ropar balkanspetten kjyck-kjyck.

Blommande fettistel.

Jag ser en blommande hästhov, tror jag, årets första, men finner då jag ska fotografera att det är en trolig fettistel.

*

Jag har lite känning av magsjuka och medan Johan testar med att komma kalanderlärkorna nära för fotografering körs jag hem till hotellet för kurering i sängen, på toaletten och i duschen.

Och minsann! Efter en youghurt med honung i och en kopp te är jag vid tolvtiden faktiskt redo för en färd söderut till Varna, där Dimitar väntar på oss och undrar över vart vi har tagit vägen.

Vi hämtar upp honom och far vidare till en plats i närheten, med stora hotellanläggningar, nöjesfält och en fantastisk badstrand som heter Albena. Innanför detta turistområde utbreder sig ett stort naturreservat som heter Baltata. Vi “landar” vid den “röda pricken” på kartan nedanför och rör oss längs vägen i det inringade området.

Karta över naturreservat vid Albena nära staden Varna

Här har vi precis parkerat i den otroliga askskogen vid Albena, för vidare promenader i området. Johan och Dimiter är redo för en närmare planläggning av undersökningsområdet för balkanflugsnappare. Här kommer det att ske, det första steget mot en fördjupad artkunskap, under våren och Johan ser förstås mer  än nöjd ut.

Dimiter Georgievs första standardiserade flugsnapparholk – DG 1– snickrad förstås av Johan själv. (foto: Johan Träff).

Tjugofem standardiserade, och för fångst, ringmärkning och uppföljning specialgjorda holkar, kommer att sättas upp i området under våren. Dimitar har av Johan fått både ritning, material till en andra holk och således en färdig holk som prov. Med hjälp av medhjälpare från universitetet i Shoumen kommer här observationer, biometriska mätningar och genetiska blodprover samt fotografering och ringmärkning att ske under överseende av Johan själv med Dimitar som medhjälpare på plats. Allt är färdigt för en genomträngande analys och studium av arten balkanflugsnappare och Johan kommer att vara på plats igen i juni månad för uppföljning och sen under ytterligare minst tre år.

Murgrönsskogen i Baltata nationalpark.

Det är en märklig känsla att vandra omkring i en avlövad vinterskog som ändå är så grön, av tätt växande murgröna. Och inte bara murgröna förresten. Ett flertal andra slingrande lianer, Clematis m fl, väver in skogen som i ett spindelnät. Allt står i svämvatten som kommer att sjunka undan i sommarens kommande hetta och mitt i området rinner en liten å ut mot havet i närheten. Små dammar hyser sommartid rallhäger och rörhöna och överallt kommer sommargyllingarna att blåsa lerduva och sydnäktergalarna att lulla. ( Jag kommer att komma tillbaka – en annan tid).

Murgröna med frukter – där finner jag furagerande koltrastar.

Ån flyter stilla mellan lövskogens mäktiga träd.

Husmaskar – larver av nattsländor –  kryper på bottnen av ån.

Stora delar av skogen står under vatten. Detta kommer att sjunka undan med värmen och sommarens framfart.

Överallt i skogen hackar, ropar och trummar hackspettarna. Bulgarien har dem alla om än inte riktigt alla just nere vid kusten. Men här, där vi befinner oss i lövskogsområdena på kullarna ner mot havet är flera arter ganska vanliga. En av dem som för mig betyder extra mycket är mellanspett. Jag är ju östgöte gu´ske´lov och minns min ungdoms besök i ekskogarna under 70-talet i trakterna söder om Linköping och vid Åtvidaberg. Där upplevde jag mellanspett flera gånger, inte minst under min tid som repgubbe då vi hade vår mobiliseringscentral i Bjärka Säby. Håkan Delin, som var läkare på samma bataljon och jag, ägnade minst lika mycket tid åt mellanspettarna som åt det militära – Gud förbjude att jag därmed har avslöjat någon militär hemlighet. Jag tror det är överståndet.

Mellanspett vid bohål.

I det här området ser jag nu en mellanspett som besöker bohål och hör ytterligare minst två exemplar. Jo, säger Dimitar, det är en vanlig hackspett här i bygden och han har svårt att förstå vår stora entusiasm. Så olika kan det vara! Jag njuter som sagt varje sekund av upplevelserna.

Det som överraskar mig något är att fåglarna håller till så högt upp i trädkronorna, 20 -25 meter, och det  är därför stora problem att finna dem i kikaren. Men man hör dem ropa kacklande ramsor: “kelick-kelick-kelick-kelick-kelick”, här och där i skogen. Större hackspett, balkanspett, gröngöling och spillkråka noterar vi också. De som finns här förutom dessa arter är gråspett och mindre hackspett men dem går vi bet på under vårt ganska korta besök.

Vad är det här nu då?

Jo, trädgårdsträdkrypare. De far omkring oss och “tutar” och sjunger så det står härliga till. Vi får fina observatiosbetingelser för att närmre studera denna fågelart, så svår att skilja från vår “egen” trädkrypare.

Längre näbb, “smutsigare” undersida, något annorlunda vingteckning och ganska speciell sång och läten klarar vi galant. De kortare klorna däremot är ju nästan ett löjligt kriterium. (Den heter Short-toed Treecreeper på engelska).

Havet ligger djupblått och stilla utanför Baltata Naturområde, stranden är till och med något inkluderad, där träskmarkerna i skogskanten går ända ut mot den vita sanden och den lilla ån som jag har suttit och filosoferat vid också rinner ut.

Den turistiskt inbjudande sandstranden vid Albena.

Där allt ännu är öde och undanställt.

Minnen från en sommar som varit.

Helt tyst och stilla är det ändå inte runt de stora hotellen. Viss verksamhet är igång i form av reparationer och tillsyn. Det bultas, sågas, hamras, gjuts betong och spelas kort.

*

På kvällen är vi åter tillbaka i Kamen Bryag för en sista natt. Jag, med min släng av magsjuka, är glad för detta. Ännu en natt utan att behöva packa om och lämna känns skönt och så finns ju den där lindrande goda youghurten med honung att hämta krafter av.

Medan solen går ner och mörkret börjar falla har vi bestämt oss för att köra en tur med bandspelaren i byn där vi bor, Kamen Bryag, för att försöka locka någon minervauggla eller tornuggla att komma igång.

Vi letar bland de dunkla ruinerna efter ugglor men finner inga förrän nere i Burgas senare under resan, där jag hör både tornuggla och minervauggla alldeles utanför hotellet.

*

Byn Kamen Bryag är en avfolkningsby. Säkert tio procent av husen är stadda i förskingring och ruinering med rasade tak, trasiga fönster och igenväxande trädgårdar. Det ser ledsamt ut. Det som har hänt är väl antagligen att den nya generationen bulgarer inte längre vill leva kvar i fattigdom och enkelhet på landsbygdens undantag utan drar sig ut i EU-världen och in mot städerna. De flesta människor man ser i de här små lantliga byarna är gamla människor; krumbenta gummor med hucklen och dubbelvikta äldre män med käpp.

Åsnekärror möter man ännu titt som tätt.

Kontrasterna är stora och som svensk slås man av bredden och djupet i människornas olika liv och förutsättningar. Fattigdomen på landsbygden verkar vara svår och utbredd. I vissa områden är det ännu mera misär och enligt Dimitar är det då fråga om områden med företrädesvis romsk befolkning. En reell “getto-bildning”.

Vindkraften är under omfattande och snabb etablering.

Runt om här mot norra kusten växer enorma vindkraftparker upp som svampar ur backen. Det hela började för cirka fem år sedan, berättar Dimitar. Från byn där vi bor kan man räkna in flera hundra vindkraftsnurror som rotera och blinkar runt om i landskapet. I byn Shabla finns ett industriområde helt avsett för Vesta – det danska vindkraftalternativet. Det verkar som att hela etableringen ändå ännu bara i början och att allt kommer att förtätas och växa oerhört snabbt.

Torsdag 10 februari

Morgonen ägnar vi åter åt gässen runt sjöarna nära gränsen till Rumänien. Jag är med trots min ännu något sviktande mage.

Vi upplever att antalet gäss minskar för varje besök och att avståndet till dem ökar och vi känner nu att vi ändå har haft tur med det som vi hittills har upplevt och Dimitar menar detsamma; gässen är definitivt på väg mot norr nu.

Hemma på hotellet packar vi därefter våra väskor för en färd söderut längs kusten. Vi ska åka ner till Burgas. Vi betalar för oss, äter en smula och lämnar det något karga nordöstra Bulgarien men innan det vill Johan visa mig något, som han säger, något han har hittat då han åkt runt ensam medan jag kurerat min magåkomma. Vänta ska du få se, säger han.

Har du sett, säger Johan. Här får jag verkligen hemmakänslor. Det är ju precis som på Gotland.

Kusten utanför stäppen och har-åkrarnas domäner är vild och klippig. Kalkstenens golv bryts av havet och mäktiga väggar stupar brant ner mot vågorna, där raukar och flak piskas av vågornas bränningar. Rena Gotland, säger Johan, och jag måste förstås hålla med.

*

Och med detta avsked startar så vår resa längs kusten mot söder och staden Burgas. Längs vägkanterna stöter vi på en hel del fågelarter. Kornsparvar dominerar utbudet. De sitter i små flockar i buskar och vinterståndare, eller på elkablarna och sjunger.

Kornsparven sjunger.

Kornsparvar i nyponbuske

Där rester av stepp och alvarmark ännu finns kvar finner vi ibland flockar av kalanderlärkor. De har precis anlänt och sprider ut sig vid 10 tiden på förmiddagen för att sjunga en stund innan ätandet åter tar överhand. Sången är fräsande och energisk och fåglarna sitter lågt i buskar eller på stenar. Då vi försöker närma oss försvinner de först i gräset och lyfter sen över oss och försvinner med “spetsigt svart vingar”.

Kalanderlärkorna är svårfångade i flykten.

Kalanderlärkan sjunger.

Gråsparven är en klart underskattad skönhet, tycker jag.

Sånglärkor, hämpling, grönfink, steglitsor, gråsparv och pilfink är andra arter vi stöter på förstås och i de avlövade träden ser vi bon av både spansk sparv, steglits och sommargylling.

Bo av spansk sparv – en flyttfågel som inte finns på plats ännu.

Steglitsens vackra bokorg i en avlövad asktopp.

Bo av sommargylling.

Ormvråk

Vi ser en hel del “rovisar” – 98 % är ormvråkar – och jag har nog aldrig tidigare sett ett så tätt bestånd av den arten. Var trehundrade meter överallt där vi reser sitter de på spaning. Det flesta är mörka individer och svårflirtade med kameran.

Örnvråk

Tre örnvråkar höstar vi in, ett smärre antal tornfalkar och stenfalkar likaså samt några sparvhökar och en handfull blåhökar förutom de bruna kärrhökar som vi ser vid träskmarkerna. Inga örnar eller annat av tung kaliber dyker upp i vår väg.

*

En skogsbrand rasar. Brandmännen kämpar med elden i de snustorra buskmarkerna. Strax bortom eldens domäner ligger byar och sommarhus som ska skyddas. Några ormvråkar sitter strategiskt på post i asklandskapet bakom eldens front, redo att greppa varje desorienterat eller skadat byte.

Bulgarisk ekskog.

Söder om Varna ändrar landskapet karaktär. Böljande kullar täckta av lövskog dominerar; kilometer efter kilometer av ask och ek. Det är ett spännande och annorlunda landskap. Här är vi mitt i hackspettarnas domäner. Vi passerar Gorica. Här har Johan varit på besök tidigare. Här är de första balkanflugsnapparna redan fångade och märkta. Hit ska vi åter imorgon för ett kort besök. Vi har bestämt möte nämligen, med Dimitar, innan vi kör åter mot flygplatsen för hemfärd till Sverige.

*

Staden Burgas vid Svart havet.

Vi anländer till Burgas först i solnedgången. Vi har fått inritat på karta några bra platser för att kunna se krushuvad pelikan och dvärgskarv och kör direkt tid och tar därmed incheckningen på hotellet senare. Vill vill utnyttja den ringa tid vi har.

En stor vik med sjöar och saliner breder ut sig från kusten och inåt land. Det är gott om kanaler, träsk och vass. Överallt på vattnet ligger mängder med sothöns, änder, måsar, doppingar och skarvar.

Fyra krushuvade pelikaner sträcker in mot solnedgången rodnande himmel. De är fantastiska flygare och seglare. Stora som “hus” och allt känns som i ultrarapid.

På några pyloner byggda av den ornitologiska föreningen sitter skarvar och pelikaner. Det är långt håll dit ut och det är omöjligt att här komma dem närmre.

Krushuvade pelikaner.

Solen försvinner snabbt och mörkret faller.

Vi checkar in på familjehotellet Miranda. Ett turisthotell med swimmingpool och fin restaurang. Rummen för oss är väldiga dubbelrum med rejäl storlek för fest&party. Men vi går och lägger oss efter en trevlig samvaro med det tre belgiska skådarna som också har tagit sig hit ner. Innan ögonen slocknar hör jag både tornuggla och minervauggla ropa från en nybyggnad i närheten.

Fredag 11 februari

Hemresedag.

Men först hinner vi med litet Burgas-skådning på morgonen. Därför är vi upp i mörkret med matpaket i ryggan.

Vi är på plats redan i mörkret. Tusentals och åter tusentals dvärgskarvar sover natt här.

Redan igår kväll när vi var här och rekade noterade vi att mängder av dvärgskarvar höll till i närheten av en liten bro över en å. Vi såg minst en kungsfiskare där också. Nu på morgonen har vi ställt bilresan till samma ställe. Vi hör kacklet, ett massivt väsen från vassarna som breder ut sig på båda sidor av den lilla ån.

I mörkret vänjer sig våra ögon och ljuset kommer tätare intill och vi börjar skönja tusentals och åter tusentals av svart fåglar som klänger därinne i vassen.

Sen med ens brakar det löst. Våg efter våt av svart fåglar lämnar sitt nattviste, snurrar runt varv på varv över morgonhimlen och staden för att sen sätta kurs ut över landskapets alla våtmarker.

Tiotusentals dvärgskarvar – en stor del av Östeuropas hela bestånd – rastar på detta lilla område i staden Burgas vassar. Mäktigt minsann!

Rastande dvärgskarvar i vass.

Dvärgskarv

I kraftlednings stolparna har stora kolonier av storskarv byggt sina vitkalkade risbon. På revlarna vid stranden står mängder av hägrar, ägretthäger och gråhäger, tillsammans med sällskap av skarv och mås.

Stora blandade sällskap står överallt längs stranden.

Ägretthäger

Men att försöka komma fåglarna nära är svårt. Man skulle behöva ha mera tid än vad vi har;  tid för tålamod och gömsle. Det blir snabba kameraskott och skärpa och kvalitet blir sekunda. Jag vet att Johan lider mest av detta. Ha har ju betydligt större ambitioner med kameran än mig. För mig duger det gott det som blir – underlag för vidare arbete i akvarell och olja får jag mer än nog av, och där blir oskärpan nästan något positivt.

Ung skrattmås med “lös” mage”.

Men, det är klart, ett och annat lyckat kameraskott blir det ju ändå. Den unga skrattmåsen ovan, kanske från Tåkern, vem vet, är ju en riktig linslus.

Skäggdopping.

Sjön är full av simfågel. Vi upptäcker till och med tre salskrakar, vilket förvånar oss en smula, men vilket enligt Dimitar ändå inte är helt sensationellt. Långt därute simmar också kopparänder. Vi har hört om dem, men avståndet är för långt dit och tiden för kort.

Däremot ser vi massor av skäggdoppingar; många hundratals skäggdoppingar i olika utfärgad vinterdräkt. Det verkar alltså finnas gott om fisk i sjön vilket då naturligtvis lockar människor att lägga ut nät.

Drivor av nätfångade, döda skäggdoppingar.

“Dead beauty”.

Det är inte endast skäggdoppingar som hivats upp på stranden efter nätfisket bifångst. Vi finner även brunänder, dvärgskarvar och storskarvar.

*

Morgontimmarna i Burgas har snabbt runnit iväg. Vi är nu packade och klara för återfärden norrut och till flygplatsen i Varna men vi har på vägen stämt ett sista möte med Dimitar i ekskogarna vid Goritca, dit vi anländer vid tiotiden.

Dimitar och Johan på vandring i ekskogen vid Goritca.

Medan Johan och Dimitar vandrar runt och kollar upp de cirka 20 holkar som är uppsatta i området för studium av balkanflugsnappare ägnar jag mig åt egna studier.

Johan fotograferar en flugsnapparholk.

I den här holken fångade vi och ringmärkte en balkanflugsnappare förra våren, säger Johan.

Jag noterar den väldiga påverkan som ekbocken, långhorningen, skalbaggen Cerambyx cerdo, har på ekbeståndet och förstår när jag ser detta att man faktiskt kan tala om den som ett “skadedjur” så här i södra Europas ekskogar. Det känns långt hemifrån detta, eftersom den i Sverige är en av våra mest hotade och rödlistade arter man kan finna. Jag har sett den också i Sverige faktiskt, i Halltorps hage på Öland; den enda plats där det står att finna.

Ekstubbe –  full av hål gjorda av  ekbockens larver. Notera även hackspetthacken på sidan.

Larvgångar från ekbock i närbild.

Nötväcka av balkan-ras.

Bobyggande nötväcka, en balkanmes, mellanspettar, nötskrikor, sjungande bofinkar, mesar och stenknäckar noteras liksom några första vårblommor.

Primula och krokus.

En tofslärka sjunger på taket till bensinstationen där vi återtankar bilen. Det blir nog dets sista jag noterar i fågelväg under resan.

*

Därefter tar vi in på en äkta bulgarisk restaurang men 6/4-dels musik, vilttroféer och kuriosa runt väggar och i tak, och äter en grillad fläsklägg med hemgjord ketchup och nyfriterad potatis. Så kan en god resa sluta när den är som bäst.

(Artlista kommer att läggas till efter avslutad sammanställning).

Gebbe Björkman februari 2011