Resa till Goa, Indien 2008

Tillsammans med våra goda vänner Astrid och Bertil gjorde Ulla och jag en tvåveckors resa till Goa just när hösten känns som mörkast här hemma. Vi lämnade Sverige den natt då den första vintern slog till och landade i ett soligt, ljust och mycket sommarvarmt Indien alldeles som monsunen avslutats. Vi var de första charterturisterna på plats för säsongen och kunde njuta av grön växtlighet, fågelsång och ännu inte turisttrötta innevånare.

Jag gör en annorlunda skildring denna gång. Jag har ju varit i Goa tidigare och då berättat i detalj om reseupplägg, upplevelser och fågelstudier, och önskar denna gång berätta mera fritt och improviserat om mina erfarenheter under ett antal rubriker.


Resan dit                                        

Arlanda tidig morgon och vi är ombord. Ingen sömn inatt således. Det är trångt i planet och resan beräknas ta ungefär nio timmar. Jag är något irriterad, och inte bara jag förstås, över att flygplanstypen knappast möjliggör några som helst rörelser under resan. Mittgången är så smal att det inte ens går att komma förbi serveringsvagnarna till toaletterna. Spariver eller till och med finansiella problem ligger förstås bakom detta men medicinskt är det förkastligt, enligt min åsikt.

Vi mellanlandar i Baku i Azerbadjan vid Kaspiska havet för bränslepåfyllning. Ett distributionsfel i markelen orsakar någon timmes fördröjning, varför jag hinner med att se några råkor på landningsbanan.

Från min horisont ser allt slitet och povert ut i Azerbadjan.

Vi  landar i Goa på kvällen lokal tid, lastas in i transferbussar, väskorna slängs upp på taket, hettan är påtaglig och den gängse luftkonditioneringen “öppna fönster” fungerar endast under färd. Dofter, ljus och ljud är desamma som senast. Vi är trötta men mycket nyfikna. Vägstandarden är bedrövlig – som tidigare.

Efter två timmars busskumpande är vi äntligen framme vid vårt hotell i Calangute.    

Vi är på gång på Arlanda tidigt om morgonen.
Kaspiska havet vid Azerbadjan  med Kaukasus i  fonden.

Boendet      

Vi bor på hotell Sea Breeze Inn, som är valt med omsorg för att ligga något skyddat i grönska och en bit från havet.

Hela den fantastiska bukten, en sandig beach från Candolim i söder till Baga i norr, en sträcka på ungefär två mil, är bebyggd av hotell och turistanläggningar.

Alla hus är byggda av en märkvärdigt röd sten som är, vad jag tror, av vulkaniskt ursprung. Ibland blir jag ändå osäker på om det är sten eller bränd lera som är råvaran.

Personalen på hotellet är hjälpsam och engelsktalande. Nästan hela styrkan består av unga män, som kommer från olika delar och Indien och Nepal. De har ofta lämnat familj, barn och hustru för sex till sju månaders turistarbete i provinsen; det enda arbete som står att finna.

Alla, utan undantag, vädjar om att man skall återkomma för att hålla sysselsättningen igång. Det märks skillnad i år, säger man, finanskrisen är påtaglig.

Utanför balkongen, på baksidan, bortom poolområdet och muren, ligger bybebyggelsen som är av minst sagt blandad standard – från pampiga villor till säsongsbetonade palmbladshyddor ner mot havet. Insprängt mellan alla dessa färggranna hus finns röddammiga stigar, kokospalmer, hundar, grisar, soptippar, vackra fåglar, exkrementer, eld och rök samt människor. Och kor förstås. Överallt! Detta är Indien!

Nya husbyggen är på gång överallt. Mänsklig arbetskraft är billig och maskiner är dyra. Alltså görs mycket för hand och huvud. Inte ens skottkärror ser jag. Murbruk, sten och sand bärs i baljor på huvudet på en rullad ring av tyg.

På framsidan av hotellet, utanför serveringen, ligger huvudgatan, fylld av taxibilar, sockerrörspressar, ständigt påträngande marknadserbjudanden, turister, tutande hetsig trafik och restauranger. Detta är också Indien!

Unga indier och nepaleser säsongsarbetar på hotellet.
Baksidan av vårt hotell.
Den röda stenen allt är byggt av i Goa
Del av bebyggelsen utanför hotellets murar.
Mänsklig arbetskraft är billig och det nya husbygget är fullt av folk.

Mat och dryck         

Det Goa jag besökte för fyra år sedan är stadd i stor och stadig förändring. Då fanns nästan endast mat av indisk karaktär att få. Numera är det dock minst lika mycket italienskt, thailändskt, kinesiskt och europeiskt på menyerna.

Turistmaten är anpassad, relativt mild och slätstruken. Prisnivån även på sådana ställen är efter våra förhållanden låg. För priset av en dagens rätt hemma i Sverige äter och dricker man rikt i Indien.

Vill man ha mera inhemsk och således för oss mera exotisk mat, får man söka sig till indiska, oftast vegetariska restauranger, s k “Indian cafés”, där utbudet är mycket rikt och välsmakande och till en kostnad som känns på gränsen till oanständigt låg för en västerlänning. Närmast kan man hitta den typen av mat i huvudstaden Panjim/Panaji.

Vill man få hjälp att hitta en god indisk restaurang ber man enklast en taxichaufför om transport till en servering av god kvalitet. Han äger alltid bra vetskap.

Av öl finns tre goanska märken: Kingfisher, Tiger och Kings, alla av ljus lagertyp. Inhemska viner är på gång så smått. I övrigt är ju alltid färskpressade juicer att rekommendera – papaya, mango, vattenmelon eller ananas, och varför inte blanda dessa med yoghurt till en s.k. Lassie.

Vatten i flaska med orörd skruvkork gäller självklart för hela Indien!

Undvik dressing och sallad tills magen hunnit vänja sig men var beredd på att vissa magstörningar av lindrig art ändå oftast blir ofrånkomliga i längden p g a annan bakterieflora. Ett gott råd är att äta genomlagad varm, kokt eller stekt mat samt att dricka mycket vatten till.

Luftfuktigheten under vår vistelse låg på 80% med en temperatur av mellan 28 – 35 grader. Svetten lackar hela tiden och kontinuerlig vätskepåfyllning är således nödvändig.

Riktig indisk mat på en enkel vegetarisk restaurang tillsammans med min taxichaufför Pramod.
Seafood i Goa – oerhört prisvärt och gott. Kan avnjutas direkt på stranden vid solnedgången om kvällen.
Kingfisher – strong beer.

Transporter    

 Hyrbil är i praktiken uteslutet p g a trafiksituationen: vänstertrafiken, tätheten av fordon och människor, kor och hundar, vägnätets miserabla kvalitet och brist på hänvisningsskyltar.

Många hyr vespa, moped eller t o m motorcykel vilket säkert kan fungera för mera lokala transporter. Risken för olyckor bedömer jag dock som ganska stor för en som är otränad i indisk trafik. Vänsterregel gäller strikt även vid rondeller och glöm inte att titta åt höger först innan passage över väg eller gata.

Tutan används flitigt men inte alls av irritation utan tvärtom såsom hjälp och observandum. Vid besiktning av bilar, som enligt en av taxichaufförerna sker årligen, är signalhornet det viktigaste att kontrollera.

Ordnade utflykter via guide- och reseföretag är säkra projekt men ganska dyra.

Billigt och bra är att hyra taxi. Resor inom turistorterna går på 100 – 150 rupier ( 15 – 22 kr ) och dagsutflykter cirka 1 000 rupier ( 150 kr ), vilka då kan inkludera att chauffören ställer upp med guidning. Fråga efter taxichaufförernas olika intresseområden och kunskap. De är ofta olika specialiserade på t ex kultur, natur eller allmän turism.

En enklare form av taxi är de inbyggda mopederna s k rickshaw eller tuk-tuk som förmedlar lokal transport.   

På heldagsutflykt med taxichauffören och guiden Polly Fernandes.
Lokal resa med en rickshaw /  tuk-tuk. En inbyggd moped.

Strand och bad        

 Goas stränder är fantastiska. I stort sett 10 mil, längs nästan hela provinsens kust, erbjudes suveräna badmöjligheter oftast med kilometerlånga sammanhängande och breda beacher och till Goa kommer därför årligen stora mängder både inhemska och utländska turister för att sola och bada. Solen bränner, solbäddarna är gratis (mot inköp av mat och dryck) och vattnet är ljummet och salt.

Vi bodde och badade i norra Goa vilket omfattar stränderna från Mandovifloden vid Fort Aguada i söder via Candolim, Calangute, Baga till Anjuna beach och vidare norrut längs mera orörda stränder från Morjim.

Blandningen av språk, utseende och kultur är stor. Många inhemska turister badar med kläderna på och kontrasten blir därför stor mot europeisk “nakenhet” som kan väcka berättigad uppmärksamhet, förståelig irritation och besvärande påflugenhet.

Under vår vistelse var röd flagg hissad nästan hela tiden men vi badade ändå med stor försiktighet speciellt en dag då flera meter höga bränningar gungade in mot stranden. Suget var då stort och många badare slogs omkull av vågorna.

Badvakter finns med tät placering och visselpiporna ljuder flitigt. Anledningen är framför allt att de flesta indier har oerhört dålig eller ingen simkunskap alls. Olyckorna sägs vara många eftersom också alkoholförtäring vid bad är ett svårt problem.

Vid stränderna ligger strandrestaurangerna tätt. De är säsongsskapelser som rivs inför monsunen i mitten av maj och åter byggs upp igen lagom till turistinvasionen i slutet av oktober. De kallas shack och är enkla byggen av bambu och palmblad men med överraskande bra kök. Här erbjuds också alltid massage och nagelvård.

På stränderna säljs allehanda artiklar såsom frukt, glass, kläder och smycken och en hel del rent tiggeri förekommer trots civila strandpoliser.

Nyfikenheten på oss utländska turister är stor. Vi är exoterna i sammanhanget och ideligen vill folk bli fotograferade tillsammans med oss, utbyta adresser eller helt enkelt bara fråga lite allmänt om härkomst, yrke och ålder. Sådant känns helt främmande – ja nästan surrealistiskt!

Hundar och kor äger också Goas stränder liksom fiskebefokningen vars långa båtar ligger överallt i sanden.

Många indier badar fullt påklädda. Frimodiga kvinnor i sari löper särskilt stor risk för drunkning. Att kvinnor överhuvudtaget friluftsbadar är en modern företeelse i Indien.
… som sagt, med kläderna gäller ofta.
Livräddarna är många och nödvändiga.
1:a parkett vid stranden på ett shack vid Anjuna beach.
Fiskebåten dras upp med handkraft – kolla vitingen vid fören!
Själv gillar jag sol och vatten mot bar hud.

Diwali                  

Så heter den hinduiska högtid som firas då vi befinner oss i Goa. Skolorna har fritt i två veckor och de flesta tjänstemän och arbetare har ledigt en vecka. Busslaster anländer från Baruda, Mumbaj och Kolkata. Bland alla dessa människor är vi, vita turister, än mer exotiska och väcker nyfikenhet till bristningsgräns.

Hela Goa är fullt av turistande indier från landets alla hörn och kanter. Alla vill se solnedgången och följande fyrverkeri vid stranden, som till slut är svart av folk.

Även Goas alla katoliker – ca 20 % och enstaka muslimer passar på med att ta ledigt.

Festlyktorna glimmar i natten.
Stranden svartnar av folk fram emot solnedgången.

Människorna   

Mycket ytligt och med risk för generaliseringar ger jag mig ändå på att berätta lite om människorna – de som vi mötte.

Som tidigare sagts är vänligheten som möter och framför allt nyfikenheten ovanligt påtaglig om man kommer utanför de mest frekventerade turistfällorna.

Man känner sig “viktig” och jag känner inte att detta är tillgjort. Intresset från människorna vi möter känns äkta och jag försöker i största mån att svara upp mot detta engagemang genom att själv tämligen osvenskt vara likadan tillbaka. Man knyter således lätt kontakt och blir ständigt erbjuden adressutbyte.

Väl hemma igen har jag också redan haft kontakt med ett par personer via nätet med foton, hälsningar och önskan om att ses igen.

Goas gängse folkliv är till stor del turistiserat, ofta ytligt och ledsamt förstört. Tiggeriet är utbrett och insparkare och försäljare kan vara verkligt enerverande. Man känner sig ibland löpa gatlopp och de första dagarna innan man vant sig faller man hela tiden i fällan att bli fast i löften, köp eller samvetsnöd.

Under sommaren, den del som inte är monsun, den del vi kallar vinter d v s tiden november till april då turisterna kommer, anländer även tusentals människor från Indiens alla hörn, för att arbete med och på oss turister. Det är handlare, marknadsfolk, tiggare, restaurang- och hotellpersonal, taxichaufförer, badvakter, massörer, skräddare, guider, resebyråentreprenörer m m. Alla vill ha del av pengakakan och konkurrensen om turisterna är stenhård.

Många unga människor lämnar sina hem och familjer hundratals mil bort under ett halvår eller mera för att försöka tjäna ihop till ett drägligt liv resten av året. Grundlönen är ofta mycket mager och dricks och gåvor kan vara hela utbytet. Att alltid pruta är inte alltid det rätta.

Ett folkslag jag noterade i Goa kommer från “Takarnata” (jag är mycket osäker på om detta är rätt uppfattat). De lever i utkanten av samhället, ofta i ytterst enkla hyddor eller tält och lever på lösförsäljning, diversearbete och tiggeri. De äldre kvinnorna kan ibland var oerhört rikt och drastiskt utsmyckade. Dessa människor kommer till Goa med turistsäsongen. Jag undrar om det här finns en samhörighet med den romska kultur som vi känner igen från Europa. Jag har försökt kolla på nätet men hittar inget konkret.

Goa är också semesterort för ett stort antal medelklass och rika människor från andra delar av Indien. Många från t ex Mumbai och Deli har sommarhus här liksom ett växande antal européer som säsongsbor i egna hus, bostadsrätter eller guesthouses.

Ett stort antal tibetaner har utvandrat till Goa där de lever på försäljning vid s k tibetanska marknader som det finns ett antal av längs kusten.

Min kunskap om kastväsendet är för ringa för att ge mig in på. Men rent empiriskt ser man ju skillanden i “kastklasserna” överallt.

Lägst ner på skalan verkar de ensamma mammor stå, som konkar omkring på ett spädbarn i “mitella” och ofta ett eller två barn till vilka spridda driver omkring och tigger i turiststråken. Prostitution ingår också vad jag förstår i konceptet. Vad som har hänt tidigare i dessa fall kan jag naturligtvis inte svara på men “orättvis härkomst” vad gäller kast, makes död, “olycka” i att få barn innan eller utanför äktenskap. Synen av dessa kvaddade mödrar och barn är i vilket fall utomordentligt ledsam och som jag känner onödig i ett land som egentligen är så rikt som Indien är.

Vi träffar flera arbetande ungdomar från Nepal och jag frågar om språket. Det visar sig, om jag förstår rätt, att förbistringen är överkomlig.

Samling vid hotellet. Panchal Ketan är personen stående nummer två från vänster. Han är från Baruda i Gujarat och har sänt mig bl a detta foto via mejl.
Ulla handlar halsband av en glad yngling på stranden.
Kvinna från Takarnata(?) i traditionell klädsel  – en driftig säljare och övertalare vid ett av Goas många marknadsstånd.
Tibetansk marknad – en plats med tusentals hantverksföremål med prutning som ett måste om än ärligt och med måtta. Här handlade vi flera föremål bl a jademugg och turkoshalsband.
“Min” glade och filosofiske taxichaufför Pramod med familj. Vi gjorde ett antal härliga fågelutflykter tillsammans och det hela avslutades med att han fick min indiska fågelbok för att kunna lära sig mera om fåglarna för att kunna serva turister med naturintresse i fortsättningen. Jag hoppas och tror att han kan få glädje och nytta av detta i framtiden.
Indiska “strandraggare”. De tillhör en hinduisk sekt, därför flinten med en liten tofs i nacken – glada och trevliga gossar skulle de visa sig.
Massösen på stranden; en vid varje shack.
En glad och kontaksökande  flicka som vi mötte i byn Surla.
På väg till skolan.

Marknader        

Skulle man mot förmodan känna att man har behov av mera shopping än den som hela tiden erbjuds längs gatorna finns ju alltid chansen att besöka någon marknad.

Vi prövar Mapusa market, en stor originalmarknad i centrum av staden Mapusa eller Mapsa, som ligger någon mil öster om Baga. Här finns det mesta en turist kan önska och framför allt en mera genuin atmosfär. Mest spännande är, tycker jag, det rika utbudet av kryddor, grönt och frukt. Pröva på!

Anjuna market, ligger en sjömil norr om Baga, alltså på andra sidan Baga hill. Hit kan man gå om man orkar, en jobbig promenad i värmen, eller ta båten från norra Baga strand till en fast kostnad.

Marknaden här är mycket turistisk men å andra sidan finns ju härliga stränder att tillgå när man inte orkar mera.

Tibetanska marknader, under stora tältdukar och uppbyggda liksom på ett podium, finns flera av i Goa. Här handlar du billigt om du prutar och stämningen är mycket mindre påträngande än ute på gatan. Rekommenderas alltså!

Papaya – en härlig frukt som det finns massor av till ett billigt pris på Goas marknader.
Flätade palmbladsmattor – tyvärr nästan omöjliga att få med hem på flyget.
Mapusa market är mycket färgglad.

Vilda djur                                                          

Här kommer en fotokavalkad med några djur som vi dokumenterade under vår vistelse i Goa. Mestadels är det insekter och småkryp som fastnat men ett och annat större djur kom också med i kameran hem. Framför allt var mängden av vackra fjärilar påtaglig men med dem fanns stora svårigheter att hinna med som fotograf.

Två arter apor finns i Goa – Indisk Langar (bilden) och Bonnet Makak. Den indiska Languren finns spridd överallt även nära människor . Den kan “leva rövare” i trädkronorna men mest av alla märker man av den under morgontimmarna då hanarnas dova och stötlika ljud ekar i landskapet. Bonnet Makak såg vi endast i direkt anslutning till Backwoods Camp.
Trattspindelnät och Giant Squirrel (Jätteekorre)
Fjärilslarv och termitgångar på trädstam
Sötvattenskrokodil (Mugger) och Monarkfjäril (En riktigt kosmopolitisk art)
Vildbin hängande öppet på kyrkoruin och vackert ögonfläckad dagfjäril
Wormsnake (maskorm) och en svart skorpion vi hade i huset i Backwoods
Barbfiskar och fjärilslarver
Trollslända och indisk skogsspindel – en handflata stor
Jättestor och prålig dagfjäril samt flygande hundar på en liten ö vid Mapusa

Hundar och kor och andra tama djur                      

Överallt i Goa finns hundar och kor som går omkring obundna och fria.

Hundarna lever sitt eget liv, ynglar fritt i jordkulor och drar omkring i flockar både på stränder och bygator. Ingen verkar bry sig. Acceptansen är förvånansvärt stor från restaurangägare, frisörer och även bilister. Hunden har i Goa en fristad på ställen där de aldrig skulle få rum i ett land som Sverige.

På stranden söker de upp turisterna. Med nedslagen blick och ödmjuk inställning tigger de mat vid borden eller plats i strandbäddens skugga, samarbetar i små gäng för att hävda revir och plats, etablerar små slagsmål här och där och sätter sin skarpa prägel på ljudbilden nattetid.

Under mina små tidiga morgonpromenader med tukikaren över axeln väckte jag misstänksamhet bland gatans hundar. Med morrningar och skall betraktades jag som en ovälkommen gäst och hade ibland problem med att freda mig från obehaglig närgångenhet.

Egentligen förstår jag inte varför man inte gör något åt problemet med alla dessa löslevande hundar.

Kor finns överallt. De är helt annorlunda mot våra svenska raser. I Goa är korna små, släthåriga, spensliga, puckliga, vackert hornprydda och heltama.

De vandrar runt på gator och stränder i ett helt eget och fritt livsmönster, stannar till vid en tuva grönt eller en avfallstipp, ligger och idisslar mitt i vägen och äter och urinerar vid fruktståndet. Under Diwali-firandet, då vi befann oss i Goa, behängdes de ofta med blomstergirlanger.

Tjurar, kor och kalvar vandrar tillsammans bland människor, bilar och in i trädgårdar. De tolereras som en fullständigt naturlig del i gatubilden. Indierna verkar faktiskt inte ens notera dem och redan efter fjorton dagar börjar även vi turister känna kornas ständiga närvaro såsom naturlig och självklar. Det är faktiskt konstigt hur snabbt man vänjer sig.

Inte alla kor driver omkring vind för våg. Man håller dem även som mjölkdjur och arbetsdjur i viss mån på landsbygden. Sålunda ser jag kor, tjurar och oxar som drar plogar, tröskvandrar och hålls i rep för mjölkning.

På kvällen tas dessa tämjda kor in i det öppna fähuset på gården Men först bränner man halm därinne för att röka ut skadeinsekter och skapa värme inför nattens kyla (allt enligt guide – men man har svårt att förstå detta med kylan).

Katter ser vi några stycken på landsbygden.

Vattenbufflar används som arbetsdjur på risfälten och några getter noterar vi också. De få elefanter vi ser i Goa används helt inom turistnäringens område.               

En typisk strövare.
En vacker representant för Indiens kor ligger och idisslar på stranden.
En vacker koflock – delvis dekorerad med blomstergirlanger.
Självklar närvaro även på stranden.
Riset tröskas med oxar.
Utstyrd i uppträdandets och tiggeriets tjänst.
Vattenbufflar.
Turistelefant – att fotografera en sådan kan bli en dyrköpt erfarenhet.

Religion        

I det allmänt hinduiska landet Indien är delstaten Goa, såsom en gammal portugisisk koloni, ännu delvis katolskt. Men den hinduiska religionen växer till på bekostnad av kristenheten och endast i kuststäderna är katolicismen ännu av betydelse.

I hela delstaten Goa är 70 % av befolkningen hinduer idag, 25 % katoliker och endast ca 5 % muslimer. Inga religiösa problem har ännu varit i dagen i Goa som tur är. Människorna är i allmänhet mycket fördragsamma mot varandra och har stor respekt för olika religiös tillhörighet.

I huvudstaden Panjim och i de små kuststäderna i Goa finns många små vackra kyrkor kvar sedan portugisernas tid. Men i t ex staden Siolim har kyrkan nyligen byggts om till en skola. Kristendomens ställning försvagas fortlöpande.

I Old Goa, portugisernas gamla huvudstad finns pampiga kolonialbyggnader kvar och även Asiens största katolska katedral, där den Helige Franciskus, han som kunde tala med djuren, ligger relik i en glasmonster. Hit vallfärdar pilgrimer och turister i tusental varje år, vilket också märks utanför grindarna, där försäljare verkligen överfaller turisterna med blomsterkransar och hemstöpta stearinljus.

Utanför nästan varje privat hus i Goa meddelar de boende sin religiösa tillhörighet i form av en yttre symbol, ett kristet kors respektive ett hinduisk stenaltare. Dessa blomsterhängs, pryds med bilder och helgas med rökelse.

I det hinduiska Indien är kon ett heligt djur. De mest rätttrogna hinduerna är vegetarianer.

De hinduiska altaren bär ofta en svastika, en symbol som vi idag i västvärlden mest associerar med nazism. Men hakkorset är spegelvänt och stulet från hinduismen – det skall vi ha klart för oss. Här har den “äkta” svastikan tusenåriga anor och inget att göra med nazism.

Svastika är på sanskrit ordet för den uråldriga religiösa symbol som på svenska kallas hakkors. På sanskrit betyder ordet lycka eller välfärd. I indisk kultur är svastikan en mycket gammal symbol för solen och är en av de 108 symbolerna för guden Vishnu. Svastikan representerar solens strålar utan vilka det inte hade funnits något liv. Guden Ganesh avbildas ofta sittandes i lotusställning med en svastika i sin högra hand alternativt sittandes på flera stycken svastikor. I detta sammanhang symboliserar svastikan fred och harmoni.

Den hindusiska svastikan målas med fyra prickar och med armarna målade i vinklarna 0°, 90°, 180° och 270° grader på en kompass, till skillnad från nazisternas variant då svastikan är vänd 45° och bildar ett X. Det är osäkert om nazisterna hämtat svastikan från just Indien, det är en symbol som använts i många kulturer genom historien och symbolen var också populär i Europa under sena 1800-talet och tidiga 1900-talet. Också jainister och buddhister använder sig av svastikan som symbol och på många hem i Indien ser man svastikan målad på dörrar, hus och tempel. Svastikan förekommer dessutom ofta på lastbilar, presentkort, vid olika bemärkelsedagar, bröllop eller på kakor. Inom buddhismen använder man främst den vänstervända svastikan medan man i hinduismen ofta använder sig av både den vänstervända och högervända för att skapa symmetri. I nazityskland använde man sig av en högervänd svastika.

De muslimska människorna känner man igen i gatubilden genom att kvinnorna oftast bär slöja och männen en form av rund och platt, oftast vit liten hatt.

Män som tillhör den sikiska religionen bär en vit eller svart turban som är hög och stor genom att håret därunder inte klipps.

Ett hinduiskt altare utanför porten
Rökelsealtare vid ett hinduiskt tempel.
Blomstergirlanger vid hinduiskt altare.
Bön till hinduisk guddom. I den hinduiska läran finns bara en Gud, men en Gud som tar gestalt i ett flertal olika former: Ganesh, Shiva, Vishnu m fl.
Markering av religion – denna unge man är tillhörig en hinduisk sekt.
Asiens största
Kyrkan i Siolim omvandlas just idag till en skola.
Ruinen efter en gammal portugisisk katedral i Old Goa.
Försäljare av stearinljus och blomstergirlanger vid den stora katedralen i Old Goa.

Växter                                                                  

Växtligheten i Goa är oerhört rik och varierad. Artrikedomen är mycket stor per ytenhet. Utan att gå närmare in på artbestämning visar jag här ett knippe växter och blommor med kommentarer där jag har några.

En vacker ärtväxt
Ett mycket taggigt bambusnår i Backwoods skogar

En rosa mimosaväxt som reagerar på beröring
Strypfikusen kväver ett träd långsamt men säkert

En vackert blommande buske på havsstranden
Klättrande växt på bambuskott

Någon form av Monstera
En rödblommande ackasiaart? Observera den lilla krabbspindeln

Lianer i Backwoods
Det gäller att hitta ljusglimtarna i den mörka djungeln

Det är mörkt i regnskogen och ljuset silar ner sparsamt
En epifytisk orkidé som blommar rosa under monsunen
En blomma som jag fotograferade i Anjuna beach
Ett sirligt och mycket vackert och högt gräs

Kokospalmerna ger rikligt med nötter
Vacker blomma. Arten har jag ingen aning om

Mangrove med styltrötter
Ännu en vackert blommande buske på Baga Hill

Denna blomma växte också på Baga Hill och min guide Pramod käkade bären.
“Drumstick”-frukterna är ätliga

Flodfärder   

Åker man till Goa som turist erbjuds man rikliga tillfällen att följa med på en arrangerad flodfärd. Kostnaden är några svenska hundralappar för en halv/heldag och då ingår till- och fråntransport samt vissa förfriskningar på båten.

Båtarna är av enklare slag med plats för ett drygt tiotal passagerare och man sitter bekvämt längs relingen med soltak över huvudet. Det är en angenäm och spännande avkoppling och ett härligt ombyte mot bad och sol och det är något som man inte bör missa.

Vi köpte biljetter i Baga på en liten resebyrå och blev hämtade tidigt på morgonen vid hotellet. Allt kom att fungera utan besvär.

Vi satte oss i båten och for ut på Zuari river som ligger söder om huvudstaden Panjim. Efter någon timmes resa längs huvudfåran svängde vi av in i mindre kanaler i det område som ligger mellan Zuari river och Mandovi river och brukar kallas för “Backwaters” – ett träskområde rikt på fåglar och krokodiler.

Sammanlagt såg vi fyra krokodiler, s k “muggars” sötvattenskrokodiler, som är inplanterade i flodsystemet under 1500/1600 talet som skydd mot pirater och fiender. Ursprunget är nordindiskt. Dessa krokodiler är inte speciellt farliga även om guiderna i båten gärna vill mena det. Storleken uppgår maximalt till 3- 4 m. Guiderna är ytterst skickliga på att hitta krokodilerna och man kan komma dessa väldigt nära.

Intresset på flodfärderna koncentreras mycket till krokodilspaning men jag vill rekommendera att man också håller noga utkik efter alla vackra fåglar längs vägen. Kunskapen från guidernas sida är mindre god vad beträffar fågelfaunan och själv fick jag delvis “ta över” ämnet.

Vi såg sex arter kungsfiskare väldigt fint: (Common Kingfisher, Pied -, Stork-billed -, White-throated -, Black-capped – och Collared Kingfisher), alla de olika hägerarterna, rovfåglar, vadare och helig ibis.

Då vi var ombord var det högvatten och vi missade därför alla slamkrypare och vinkarkrabbor på gyttjebäddarna, vilka jag vet det finns rikligt av.

Ständigt möter man kanoter med lokala fiskare som lägger ut näthåvar för krabbfiske. Håvarna är betade med kycklingben och ligger som en långrev i strömfåran.

Jag noterar med viss oro att stora damm- och vägbyggen ännu sker i Backwaters träskmarker. Biotopen som idag endast består av enstaka procent av ursprunget kringskärs och minimeras tyvärr fortlöpande. Här kan man ju ändå hoppas att turistintresset för området kan bidra till att det hela inte helt försvinner.

“Backwaters” och mynningen på de båda floderna Zuari river och Mandovi river är mangrovelandskap. Mangrove är inte namnet på en speciell art utan betecknar biotopen som sådan, en med ebb och flod starkt påverkad livsmiljö med utrymme för en mängd specialiserade former av liv både vad gäller växter och djur.

Växterna får stå ut med regelbundna översvämningar och har därför kraftigt förstärkta rötter. Buskar och träd har så kallade styltrötter till hjälp och dessa kan var flera meter höga. Mangroveträden har också ofta långa spetsiga frukter, som när de är mogna, vid fallet borrar sig djupt ner i gyttjan och gror.

Mangroven som biotop är hotad över hela världen p g a strandförändringar, utfyllningar, tigerräksodlingar och nedsmutsning och detta är inte bara en katastrof för livet där utan också en möjlig katastrof för människorna som bor i området. Omfattningen av problem vid översvämningar, tyfoner, tsunamis m m tillskrivs ofta också bristen på barriärer d v s den förstörda mangroven.

Vi passerar också ett litet varv längs floden. Där bygger man båtar som används för utskeppning av järnmalm från bergen inåt landet till hamnar vid kusten. Järnmalmen exporteras främst till Japan och Kina.

Båten på väg in för att hämta oss.
Spaning efter fåglar och krokodiler längs floden.
En Muggar – sötvattenskrokodil
En Black-capped Kingfisher blir en skön upplevelse under vår flodfärd
En braminglada seglar tätt över oss.
Vi möter en krabbfiskare som lägger ut näthåvar.agnade med kycklingben.
Folk längs vår färdväg vinkar glatt.
Här byggs en kombinerad väg och damm tvärs över träsket. Allt sker med handkraft.

Fåglar

Här är min preliminära lista över alla fåglar jag noterade i Goa.
31 oktober – 13 november 2008