Resa till Indonesien 2007

Resa till Sumatra och Java
Dagbok över mina upplevelser i personligt perspektiv
30 augusti – 18 september 2007

Där inget annat anges är jag själv fotografen

Direkt till artlista av Göran Pettersson

30 augusti

Lars, Gerza, Karl-Martin, Tommy och jag själv sammanstrålar på Linköpings järnvägsstation tidigt på morgonen för avfärd mot Stockholm Arlanda. Vi är äntligen på väg till Indonesien. En drömresa har börjat. Under tågresan är vi upphetsade och talträngda och dominerar vår tågkupé, vilket resulterar i att vi får positiv kontakt på olika sätt med våra medpassagerare: en telefonförsäljare, en studerande och en albino kroatier.  Skådningen börjar dessutom redan på tåget med att Lars ser en berguv längs järnvägen.

Tjusig och vänlig flygvärdinna

Vi har gott om tid på Arlanda, flight LTD TG 961 avgår först 14:45 till Bangkok.  Den nio timmar långa resan till Thailand är något seg och planet är välfyllt. Tjusiga värdinnor servar oss precis som jag har förväntat mig att det skall vara på Thai Air.

Stiliserad orkidé är symbolen som gäller

31 augusti

Vi är framme i ett regnigt Bangkok tidig på morgonen med en tidsförlust av fem timmar men det känns bra med fast mark under fötterna nu och åtminstone några av oss har kunnat sova på planet. I flyghallen ser vi våra första resfåglar – några pilfinkar – vad annars – den verkliga kosmopoliten i detta sammanhang.

Vi har landat i Bangkok

Här ska vi träffa två medresenärer som kommer via Kastrup. Det är Bengt och reseledaren Göran, som båda är på plats. Dessutom kommer Gert med flyg från Irian Jaja ( Indonesiska Nya Guinea) och strax är vi alla åtta på plats för vidare färd.

Regnig flygplats

Efter några timmars väntan avreser vi till Djakarta på Java. På Bangkoks flygplats är det gott om silkeshägrar och gulflikade vipor. Under oss breder en matta av risfält ut sig då vi seglar iväg ut över havet och ner till södra halvklotet.

Vi lämnar Thailands risfält

Vi landar i Djakarta vid lunch. Vår första fågelart blir Sooty-headed Bulbul som vi ser genom passkontrollens fönster. En viss upphetsning anas redan då i vår skara.

Sooty-headed Bulbul

Utanför aerodromen träffar vi omgående våra lokala guider och efter inpackning i buss blir det direkt utfärd genom trånga byar och stadigt trafikkaos till kusten norr om huvudstaden till fiskebyn Tanjungpasir, där en båt väntar på oss för utflykt till fågelskyddsreservatet ön Pulau Rambut  – den håriga ön – därav förstår jag numera också namnet på den håriga frukten Rambutan.

Selamat pagi Indonesien.

Akvarell – Scarlet-headed Flowerpecker hona

En av de första fåglarna i fält i den här byn blir den lilla bruna fågel som hoppar omkring i ett träd ovanför våra huvuden. Den är i stort sett brungrå och oansenlig ända tills den vänder ryggen till och det helt plötsligt lyser neonrött om övergumpen. Det är en hona av en Flowerpecker men vi tvekar ett tag om arten innan vi till slut enas om Scarlet-headed Flowerpecker. Det är inte så lätt i början.

Skådning vid Tanjungpasir

Avkoppling under middagshettan på olika vis

Maten tillagas – grillad fisk

Första mötet med det indonesiska köket

Innan vi går ombord äter vi grillad fisk och får så vår första kontakt med det indonesiska kökets starka chili. Och sen skådar vi förstås; fregattfåglar, hägrar, skarvar och tärnor.

Christmas Frigate Bird

Här ligger vår båt färdig för seglats


Sen  kliver vi på båten och ger oss iväg ut till ön efter avsevärt besvär för besättningen som till slut får hoppa i vattnet för att kunna klara oss flott från trossar och grannbåtar.

Efter segt arbete kommer båten till slut ut genom bränningarna

På väg ut till ön. Det känns  som en Kontikiexpedition

Vi går iland på Pulau Rambut. Just när jag kliver av vippar brädan förstås. Fotdöpning direkt i tropiskt varmt  hav

På Pulau Rambut finns en magnifik häger- och skarvkoloni och marken är vitkalkad av spillning och lukten frän. Just då jag vänder ansiktet uppåt får jag mottaga en dusch av fiskdoftande träck. Jag spottar och fräser. Jag är vederbörligen välkomnad!

Marken är vitkalkad av spillning.

Varanen – Bengal Monitor Lizard – tar för sig av nedfallna fågelungar. Den är över metern lång.

Röda flygande hundar – en art knuten till öar

 Natthägrar – gammal och ung

Little Black Cormorants

Vi vandrar i led längs öns stigar ut till ett mycket högt fågeltorn, där vi möter några indonesiska biologistudenter på studiebesök och en magnifik utsikt över öns norra delar. I buskmarkerna närmast häckar mängder av silkeshägrar, ägretthägrar, purpurhägrar, gråhägrar, natthägrar och skarvar.

Buskmarkerna nedanför tornet är fulla av häckande hägrar

Den vackra duvan Pied Imperial Pigeon

Akvarell – Black-naped Oriole

Lysande Black-naped Orioles sjunger, ett trettiotal Pied Imperial Pigeons drar runt liksom några White-breasted Wood-swallows. Ett par White-bellied Sea-eagles jagar över strandskogen där grupper av röda flygande hundar hänger i de högsta och solbelysta träden. I öns träsk ser vi både Collared Kingfisher och Sacred Kingfisher, den senare en övervintrare från Australien.

Skräpiga stränder – tyvärr!

Upplevelsen, den första av Indonesien, är mäktig. Stranden på ön är täckt med vacker vit och fin sand men dessvärre som oftast kommer det att visa sig, också med mängder av skräp. Jag blir sugen på bad men därav blir intet och så förblir det hela resan.

Solnedgången kommer fort. Vi är strax söder om ekvatorn

Båtfärden hem är läcker. Solen sätter sig i havet som en stor röd boll.  Jag känner mig nästan som en deltagare i en liten Kontikiexpedition. Flockar av natthägrar flyger med oss ut över havet och en återvändande silkeshäger kastar sig nästan in under båttaket för att undkomma en fregattfågel på födojakt. Luften viner därvid.

Natten på hotellet i staden känns efter två dygns färd och tusende intryck befriande skön. Jag och Gert får kampera ihop under resan. Det kommer att gå bra hela vägen.

1 september

Snabb natt. Kort sömn. Tidig morgon till Djakartas flygplats för vidarefärd. När vi väl har checkat in får vi lite tid över för fågelskådning på flygplatsen varvid vi bland annat åter ser Sooty-headed Bulbul, pilfinkar förstås, Javan Munia och Scarlet-headed Flowerpecker igen.

Javan Munia

Vi landar inom 21 minuter, efter en flygtur över det vanskligt strömmande och pirattyngda Sunda Straight, på en ganska kort landningsbana vid Bandar Lampung på Sumatra, där elefantstatyer hälsar oss välkomna vid entrén. Hettan är en mur att möta. Människorna här är striktare muslimskt klädda. De är små och mörka och alla tittar på oss med nyfikna ögon. Turister är inte vanliga förstår vi snart. Vi packar in oss i två bilar och lämnar staden mot nordost.

Vi far genom ett landskap där nyodlingar breder ut sig överallt. Vi ser endast få rester av ursprunglighet i form av smala korridorer skog och jättelika stubbar. Uppodlingen är intensiv. På bara tio år har hälften av Sumatras kvarvarande urskog fallit. Nu är den bara tillhands i nationalparkerna  – om ens där, uppskattad till 4 blott % av landarealen. Och redan inom tio år kan summan kvarvarande tropisk regnskog vara noll och intet om inget åtgärdas. Då har siamanger och orangutanger mist sitt hem på jorden.

Durian – världens mest illaluktande men kanske smakliga frukt. En delikatess? Åsikterna går isär.

Överallt odlas trädgårdsgrönsaker: chili, kassava och frukt som mango, ananas, rambutan, banan, durian och tamarillo. Kokospalmer finns överallt förstås och plantager av gummiträd, kakao, kaffe och oljepalmer. Teakodlingar i radräta rutor förekommer också men framför allt verkar kassavan ta det mesta av nyodlad mark i anspråk. Härav gör man i Asien chips! Ett modernt påfund av nödvändigt värde?

Campen Way Kambas

Efter en seg färd på smala och skumpiga om än huvudvägar genom en enda lång by kommer vi fram till  Lodgen i Way Kambas. Vi blir något förvånade över läge och standard. Vi är förberedda på enkelt boende mitt ute i nationalparkens vildnad, men så blir det inte. Istället inackorderas vi parvis i flotta bungalows mitt i bebyggelsen. Vi har inte annat än att tacka ja och amen och efter lite primär besvikelse finner vi oss väl tillrätta i bekvämligheten. Men vi tackar nej till utflykt med elefantträningen. Vi vill definitivt ut i djungeln nu!

Men allra först njuter vi en ordentlig och mycket välsmakande lunch och tar två timmars siesta eftersom värmen knockar oss fullständigt så här mitt på dagen rakt under ekvatorn.

Vi går iväg längs vägen för första gången

Nu längtar vi efter att komma in i själva nationalparken. Dit får vi ta oss i bilar. En bom blockerar vägen och av misstag är den låst, vilket gör att vi får vänta lite extra på en vakt. En turistbuss ligger framför oss men den svänger av mot elefantanläggningen som tur är.

Snart är vi på den steniga stigen/vägen som leder någon mil in till campen Pos Penjagaan Way Kanan, vilken är  förläggningen för parkens militära vakter. Här trodde vi således att vi egentligen skulle bo. Men allt känns ändå OK.  Området är vackert med några hus och en taklagd paviljong på en öppen plats intill en liten flod.

“Hati-hati” – Varning för elefanter.

Spännande språk malajiskan. “Hati” betyder “OBS” och dubbeltecknat “Hati-hati” betyder således “mycket OBS” d v s “Se upp”

Små mörka män i gröna kläder med vapen kommer hädanefter att följa oss vartän vi går – av säkerhetsskäl – mest för de oberäkneliga vilda elefanternas skull och inte så mycket på grund av områdets tigrar, säger man.

Nationalparkscentrat ligger vid en liten flod

Akvarell – Red-crowned Barbet

Akvarell – Large-billed Crow

Ett gäng apor, krabbmakaker, äter gräsrötter runt byggnaderna men de är tämligen skygga. Vi får en fin eftermiddag i området då vi strosar omkring längs vägen och nere vid floden. Bland annat noterar vi: Redcrowned Barbet, Blue-rumped Parrot , Banded Bay Cuckoo , Black Hornbill,  Ferruginous och Chestnut-winged Babbler. Ett stort antal vackra fjärilar ser vi, några flygödlor och ett par arter ekorrar, bland andra Prevost´s Squirrel, en mycket färggrann sak och sen den mindre Plantain Squirrel med ett svartvitt kännemärke på magsidan. En vacker Stork-billed Kingfisher landar i ett träd nära oss. Green Imperial Pigeons flyger hela tiden över himlen medan solen närmar sig trädridån i väster.  Siamangerna börjar sin kvällskonsert. Hela skogen sjunger i stämmor medan skymningen kommer.

Akvarell – Plantain Squirrel

Akvarell – Prevost´s Squirrel

Akvarell – Black Hornbill

Stork-billed Kingfisher

Då går vi på promenad längs vägen. Det knastrar i gruset, cikadorna tar över vansinnigt och högljutt. Grodor och paddor likaså. Några Forrest Gecko börjar ropa och vi hör ugglor, Oriental Bay Owl, Reddish Scoops Owl och Brown Wood Owl och en Gould´s Frogmouth som börjar sin konsert.

Så fort det har mörknat helt börjar eldflugorna sin eleganta dans mellan träden. De små flygande skalbaggshanarna tänder lyktor med neongrön lyster. Nere i vegetationen sitter honorna och lockar med allt efter arten synkroniserat ljus. Det är verkligen en mycket vacker föreställning som man aldrig kan se sig mätt på.

Framför och bakom oss går beväpnade vakter. Spänningen och känslan är påtaglig  Det är detta vi sett fram emot mest av allt. Vi är i Sumatras djungler, i tigerland i mörkret.

En stor bönsyrsa hälsar på under artgenomgången

Hemma vid campen igen sätter vi oss sedan till bords för middag och vi genomför därefter ritualen, som vi kommer att göra varje kväll, med att gå igenom dagens observationer. Jag gör det med en liten whisky, en 12 årig Bowmore single malt, också det en kvällsrutin. Just så börjar den långstjärtade nattskärran, Large-tailed Nightjar, att spela “tjock -tjock -tjock…..” medan några paddor kväker högljutt i den lilla näckrosdammen och en stor bönsyrsa landar på väggen i lampans sken och  en stor långhorning gör detsamma.

En padda konserterar i näckrosdammen

Sömnen kommer ovaggad trots den lilla husgeckon som ropar vid tvättstället.

2 september

Vi ger oss iväg från lodgen när det ännu är mörkt och kör vägen in i nationalparken. Jag har rutan öppen och tar till mig alla  fågelläten, dem som jag har specialstuderat innan resan. Jag hör bland annat gott om Sooty-capped Babblers men får inte medhåll av mina reskamrater förrän följande dag, vilket föranleder en häftig diskussion där min rättmätiga envishet slutligen segrar. Sooty-capped Babbler har en mycket egendomlig sång, kanske en av de märkligaste i fågelvärlden i mina öron; ett antal raka visslingar i form av toner i oktavsteg upp och ner och fram och tillbaka. Det låter helt enkelt konstgjort och ändå på något sätt så mänskligt.

Akvarell – Crested Fireback – en tupp

Längs vägen ser vi i det första morgonljuset flera sällskap av Crested Firebacks, en mycket vacker och annorlunda hönsfågel och vidare ett par Red Junglefowl, anfadern till våra tamhöns. En myskbock, Indian Muntjac, skuttar över vägen och sambarhjortarna brölar.

Akvarell – Indian Muntjac

Intensiv spaning efter Banded Pitta …

… som vi snart både ser och hör.

Vi vandrar omkring i området under hela dagen och observerar bland mycket annat två stycken Grey-headed Fish-eagles, Red-naped – och Scarlet-rumped Trogon, Chestnut-rumped Babbler och de första Cinnamon-headed Green Pigeons, vilka vi kommer att se åtskilliga flockar av under dagarna som kommer. En av de vackraste fåglarna vi ser är Banded Pitta som visar upp sig i en solstråle i dunklet under sitt spel. Vilken fågel så vacker! Den är liksom alldeles självlysande.

Akvarell – Scarlet-rumped Trogon

3 september

Flodfärd

Vi tillbringar hela dagen i nationalparken Way Kambas och börjar med en tur på den lilla floden österut några kilometer i två lätta farkoster, tyvärr tungt avgasdoftande och ljudligt puttrande; här skulle man vilja färdas i ljudlösa kanoter.

Floden är smal och vegetationen tät och den hänger bitvis långt ut över vattnet. Det är en förtätad stämning som råder i gryningen. Ännu är det fuktmättat och disigt. Solen har ännu inte gått upp över skogsranden.

Varanen – Water Monitor Lizard – överraskas vid strandbrinken

Blue-eared Kingfisher i mangrove

Egendomliga fågelljud ekar i morgondimman, familjegrupper av gibbonapor ropar in dagen, Water Monitor Lizards glider ner i vattnet som små krokodiler, de blåörade kungsfiskarna, Blue-eared Kingfisher, surrar ut ur grenarnas dunkel som lysande safirer och Striped Tit-babblers dunkar rytmiskt likt små bongotrummor längs hela flodfärden medan White-chested Babblers tjattrar i mangrovens djupaste dunkel. Små grupper av skäggsvin flyr in i djungeln när vi passerar förbi.

En buske med små apelsinfärgade blommor och stora vita lockande högblad

Ett gäng Black-winged Flycatcher-shrikes vilar på en gren

Akvarell – ett par Sunda Cuckoo-shrikes

Överallt blommar buskar i vitt, rött och guld och i de högsta trädens torra grenar hamrar flera hackspettar och Hill Mynas ropar “tiong!”. Två Sunda Cuckoo-shrikes landar i en torraka, ovanligt spetsvingade för att vara en tropisk art och ett sällskap Black-winged Flycatcher-shrikes sitter tätt på en gren.

Akvarell – Silvered Leaf Monkey

En grupp med Silvered Leaf Monkeys sprattlar iväg från trädridån.  Solfåglar av flera arter glimmar i solskenet som tilltar starkt och hett.  Vi är dock väl insmorda av solskyddsmedel och skyddade av tät klädsel och solhatt, vilket gör att åtminstone jag så småningom blir sjöblöt av svett.

I fören på båten sitter alltid en vakt på post

Det blir en stilla flodfärd då motorerna stängs av

Vi stannar till vid en flodkrök, går iland och lastar ur. Här skall vi gå en promenad genom skogen till några småsjöar, rester från regntiden, för att försöka få syn på den ytterst sällsynta anden, White-winged Duck, som skall finnas endast här.

Vi stannar och lyssnar på en spelande Scarlet-rumped Trogon

Promenaden är ganska rask och på led med vakt först och sist men ändå ganska lättgången. Det som slår mig, ovan vid regnskog som jag är, är att det prasslar som av höst, ty överallt ligger drivor av nedfallna löv i en tät matta. Och just så är det i en regnskog, alltid är det några löv som rasslar och faller. Årstiderna är två: regntid och torrtid och just nu är vi i slutet av torrtiden och regnperioden, monsunen, väntar alldeles runt hörnet, det kommer vi att bli varse mot slutet av vår resa.

Höstkänsla – i en regnskog sker kontinuerlig lövfällning året om

Det blir ingen observation av änder. Träskmarkerna är nästan helt uttorkade och längtar efter monsunregn.

Detta är allt som återstår av sjön

Runt det lilla vattenhål som ännu finns i det som nu mest liknar en svensk öppen äng är det alldeles fullt av dygnsfärska tramp av elefanter. Trots sin storlek är dessa vilda djur nästan omöjliga att se. I den täta vegetationen lever de ett dolt och mestadels tystlåtet liv. Under vår resa kommer vi i i tid och rum nära men endast i indirekt kontakt med dem. Inte ens ett trumpetande kommer vi att höra. Tyvärr! Vakterna däremot är säkert nöjda med detta.

Färska spår av indisk elefant

De fåtaliga sumatriska noshörningarna som också finns i området har vi egentligen aldrig en chans på. Bara en av vakterna har en endaste gång sett noshörning och då bara avlägset på ryggen. Tiger däremot är det nog som till slut får oss att relativt hastigt och bestämt avlägsna oss från området runt vattenhålet; åtminstone noterar vi ett dovt morrande, vilket vakterna tyder sålunda.

Det är en vacker morgon i öppningen i djungeln där vi vandrar omkring

Mitt i den torrlagda sjön

Vakterna passar på att ta det lugnt en stund.

Vi vandrar runt i de öppna markerna där skogen står tät i en ring omkring oss. Det är vackert och varmt.

Två falkonetter bevakar oss – sparvstora rovfåglar med ett häftigt ego.

Akvarell – Blue-crowned Hanging Parrots

I en torraka sitter ett par små miniatyrrovfåglar, Black-thighed Falconet, i en annan en grupp Blue-crowned Hanging Parrots.

Akvarell – Siamang

Men störst av allt är är upplevelsen kring den mäktiga sången från Siamangerna, den största gibbonarten. Det är fråga om en handfull olika familjegrupper på varierande avstånd som försöker överrösta varandra. Det är oändligt vackert och jag spelar in konserten i min ljudinspelare.

Ett av många svettbin som besöker mig. Lägg märke till de liksom svullna fotlederna som kännetecknar artgruppen.

En ny upplevelse för mig är att jag får ideliga och aningen irriterande besök av små bin. Eftersom jag är allergisk mot bistick blir jag först rädd och nervös men Gert, som varit med förr i tropikerna, lugnar mig med att det bara är s k svettbin.  Dessa steklar dras till svettiga och kroppar och urindoftande ställen där de begärligt slickar i sig av kroppsvätskorna. Det är bara att vänja sig.

Siestan utformas efter egna och privata behov – detta är Lars favoritställning.

Andra sovstilar

Vi åker tillbaka till Campen för att äta en god lunch och efter en liten siesta i paviljongen tar vi oss sedan vidare upp till ett litet biflöde som heter Kali Bilu.

Svårgången tät buskvegetation längs floden

Terrängen är ganska flack och tätt bevuxen med sly, småträd och bambu och bitvis är där väldigt träskartat med tåg, starr och gräs.

En av guiderna upptäcker färska tigerspår

Här har tigern gått före oss

Här finns verkligen tigerkänsla och vi hinner inte långt innan en av guiderna finner färska tigerspår i leran. Guiderna är just nu mycket vaksamma och håller oss i noggrann uppsikt. Ingen får bli efter. Tecken efter elefant och vildsvin är talrika.

En nyfiken krabbmakak

En vacker trollslända

Crimson Sunbird

Purple-throated Sunbird

Framför oss flyr krabbmakaker, skäggsvin och vattenvaraner, trollsländor i härliga färger dansar iväg i solskenet, vildhöns kacklar och solfåglar, Purple-throated – och Crimson Sunbird blixtrar till.  I luftrummet över floden ser vi två Silver-rumped Needletails, seglare med egendomligt breda vingar och liksom rundad bakkant. De är tröga i luften och fladdrar något fjärilslikt.

Akvarell – skäggsvin

Akvarell – Silver-rumped Needle-tail

Svetten lackar på mig. Rent bokstavligt kan jag krama en halv deciliter svett ur min gröna t-shirt till allmän förundran; Göran trodde han skulle vara värst men i det här fallet har han funnit sin överman. Jag tolkar emellertid detta som ett bevis på god kondition men är tveksam till om jag får gehör för den åsikten av de andra i sällskapet. Vad jag kommer att märka så småningom är att jag efter några dagar redan har anpassat mig till värmen. De är således de första dagarna som är de svettigaste.

Tröööötta fötter i leriga kängor

Det blir sen en kort rast ute i buskmarkerna och därefter vandrar vi tillbaka. Men mina solglasögon och några ryggsäckar blir kvar på platsen och får hämtas igen; värmen nedsätter koncentrationen. Fötterna är trötta och huvudet och förresten hela kroppen.

Blodiglar – hungrig respektive mätt.

Inte mer än ett par centimeter långa och smala som gummisnoddar kan de krypa in även genom snörhålen i kängorna. Men vi blir glatt överraskade av den ringa förekomsten. Vi var beredda på det värsta innan resan.

Tillbaka i paviljongen åker kläderna av igen och ett par blodiglar kommer fram. Mer iglar än så blir det aldrig och Gerza får ta med sig silvertejp och igeltäta strumpbyxor hem igen alldeles oanvända. Inte heller jag får något  parasitbesök och sörjer nästan den missade erfarenheten.

När temperaturen har sjunkit något drar vi oss uppåt skogen igen, vandrar längs vägen. Tre gånger kommer det stork seglande över oss i den smala himmelsglipan mellan trädkronorna. Innan vi har bestämt oss för arttillhörighet pågår en ganska intensiv debatt om våra subjektiva upplevelser, men till slut är vi överens om att alla tre fåglarna är Lesser Adjutants, en stork släkt med Afrikas Maraboustork.

Lesser Adjutant

Akvarell – Wallace´s Hawk Eagle

Ännu mera debatt blir det om den rovfågel som ganska snabbt sveper in högt uppe i en trädkrona och sätter sig med nöd och näppe synlig genom lövverket. Göran leder den yviga diskussionen som efterhand alltmer pekar åt Wallace´s Hawk Eagle, en riktig raritet. Den har tvärstrimmig mage och längsstreckat bröst, en rejält spetsig tofs och örnlik jizz. Själv är jag från början väldigt envis med Crested Goshawk, men jag ger mig till slut. Man kan inte vinna jämt!

Våra unika upplevelser leder ofta till intensiva diskussioner. Vi känner oss verkligen som upptäcktsresande!

Dessa upplevelser på främmande plats, med nya arter och ett antal erfarna ornitologer i livlig diskussion kommer att bli resans höjdpunkter, tycker jag; en härlig upplevelse av tagande och givande. Detta kommer jag att sakna!

Akvarell – Black and Yellow Broadbill

En av de märkligare fågelupplevelserna under resan är de fantastiska lätena från artgruppen Broadbills. Då vi går på vägen får vi plötsligt höra spelande  Banded Broadbill; ett sällsamt bubblande, vibrerande och vobblande ljud som från en maskin. Vi märker att det är två fåglar som liksom går in i varandra i en spännande duett. Efter en stunds letande får vi också syn på en av fåglarna och det visar sig vara en mindre fågel än jag hade trott. När vi så strax därpå får höra och se även Black and Yellow Broadbill är upplevelsen total. Vilka fåglar!

Ett annat märkligt läte: “tje-vy, tje-vy,tje-vy-tjevy-tjevy-tjevytjevytjevy…..” hör vi från skogen invid stigen. Det är en Banded Kingfisher som ropar genomträngande och klart. Hur vi än letar i bladgrönskan får vi dock bara se rörelser och skuggor av denna fågel som är en hundraprocentig skogsart, hur mycket kungsfiskare den än är. En annan av de många nya fåglar som vi får på resan noteras endast med nöd och näppe. Det är en Rufous-tailed Shama som sjunger enkelt och diminutivt mitt i mängden av mera ljudbraskande arter. Detta får oss att fundera över hur mycket vi egentligen missar.

Akvarell – en Binturong springer över vägen

Vid ett tillfälle noterar jag, vid fotografering, att det bakom mina kompisar springer över ett långsträckt svart och stort mårddjur. Det artbestäms senare genom boken till en Binturong.

Vi vandrar längs vägen medan mörkret faller och kvällens och nattens alla ljud åter kommer till oss. En Sunda Frogmouth ropar  kort och enkelt men det märkligaste är det  “avlägsna tigervrål” vi alla hör, som emellertid snart visar sig tillhöra en Bonaparte´s Nightjar som ropar några gånger på betydligt nära avstånd. Detta är en mycket annorlunda upplevelse och en lätesförbistring att verkligen räkna med när man befinner sig i tigermark.

4 september

Vi startar tidigt på morgonen för att göra en heldagsfärd på den stora floden Way Kambas River. Innan vi når den, söker sig dock båtarna fram genom små biflöden som efter hand flyter samman till allt större enheter.

I början av vår färd är floden smal och svårframkomlig

Detta att sätta sig i en liten båt och få förmånen av att följa en flods lopp ut mot havet i ett tropiskt land, går nästan utanpå allt. Den enda förtrytelsen, är att de bensindoftande avgaserna lägger sig som en blå dimma över floden där vi far fram och kommer man för nära framförvarande båt för länge blir man faktiskt lite illamående.

Avgasröken ligger tyvärr tung över floden där vi far fram

 White-bellied Woodpecker

Akvarell – Blue-throated Bee-eaters

Så fort vi får tillfälle önskar vi därför motorstopp och glidning för att njuta av alla upplevelserna som bjuds oss: en Mugger till exempel- en sötvattenskrokodil – som glider ner i vattnet eller Black and Red Broadbills som flyger över floden framför oss,  simmande vattenvaraner, ett par av White-bellied Woodpeckers, – stora som spillkråkor – högt i en torraka, Blue-throated Bee-eaters som seglar ut på insektsjakt över våra huvuden, apor som vågar språnget över floden för att komma undan och en Short-toed Coucal som vandrar i gräset vid stranden.

Akvarell – Milky Stork på bo

Det raraste av allt är möjligen den uppenbarligen häckande Milky Stork som vi ser, en av de mest hotade och svårsedda arterna under resan. Ja, upplevelserna är sannerligen oräkneliga och underbara.

Småträd med uppsvällda stammar och bestånd av Nipa-palmer i flodens tidvattenzon

Ju längre ut mot havet vi färdas och ju saltare vattnet blir desto mer förändras också vegetationen. Först kommer småträd med egendomligt uppsvällda stammar, sen allt större bestånd av Nipa-palmer och så småningom mer och mer mangrovevegetation. Det bruna, lätt strömmande vattnet för med sig mängder av nötter, blommor, ris och bråte nedströms. Färggranna trollsländor blixtrar i solskenet liksom de bortflyende ryggarna på ett antal Storkbilled – och Blue-eared Kingfisher.

Efter hand kommer mer typisk mangrovevegetation med stylt- och luftrötter

Vid den sista flodkröken stannar vi till, drar upp båtarna på en sandbank och stiger ur. Hoppsan! Endast tio meter på andra sidan dynen ligger havet. Vi står på en strand som är tämligen jungfrulig vad beträffar turism men tyvärr inte ren från havets sopor. Vågorna sveper in i loja böljeslag.

Lite av en Robinson-känsla infinner sig här vid havet.

Mjuka böljeslag sveper in mot en jungfrulig sandstrand

Lårtjockt bambutimmer ligger överallt som spillvirke, penetrerat av skeppsmask och bevuxet med alger och långhalsar. Sanden är beigevit och fin och full av små hål från grävande, pilsnabba och väl kamouflerade sandkrabbor.

Sandkrabbor och långhalsar

Jag tar av mig barfota och känner på det svala vattnet men att bada här vore kanske vanskligt och olämpligt. Det får vara. Vi vandrar längs den smala tungan mellan flod och hav, buskmarkerna har en del fågelliv men vi stannar inte länge; inte mer egentligen än en något förlängd kisspaus.

En vackert blommande buske jag tycker att jag känner igen

Innan jag sätter mig i båten igen noterar jag att det växer en vackert blommande buske i sanden. Jag känner igen den som krukväxt hemifrån, tror jag, men jag vet just nu inte vad den heter.

Sista biten utmed floden mot havet

Nu återstår den sista biten rak och bred flodfärd ut mot havet. Här breddar sig floden till säkert hundra meter. Allt mer nötter och andra frukter seglar med oss i det bruna vattnets färd.

White-bellied Sea-eagle

Small Blue Kingfisher med en mage som är kritvit

Brahminy Kite

Akvarell – Mangrove Blue Flycatcher sjunger med en enkel och något vemodig stämma

Vi möter de första vitmagade kungsfiskarna, Small Blue Kingfisher, graciösa Brahminy Kites, seglande White-bellied Sea-eagles och mjukt sjungande Mangrove Blue Flycatchers samt de första människorna vilka paddlar förbi oss i smala träkanoter.  De kommer från byn därute vid flodmynningen och hälsar vänligt.

En välkomnande hälsning

Fiskarbyn vid flodens mynning

Byn som jag inte har något namn på består av ett femtiotal enkla hyddor på den vindpinade smala remsan sand mellan flod och hav. Inåt, mot floden, ligger bryggorna och alla båtarna. Här bor bara fiskare.

Människor med enkel livsstil och små omständigheter tar vänligt och mycket nyfiket emot oss. Det är vi besökare som är unika, uttittade och begapade. Våra vakter förklarar för dem vilka vi är och varför vi är här. Och det kan sägas redan nu, att också våra vakter och guider många gånger under resans gång funderar över vad vi är för säregna kufar som vill ägna hela dygnet åt kravlande och klättrande, tålmodigt och segt, på jakt efter upplevelser av fåglar och kryp. Ibland ler de bakom ryggen på oss eller blir, men ändå artigt sällan, lätt frustrerade eller irriterade över vår obstination och långsamhet.

Glada och nyfikna barn

På bambubänkarna utanför hyddorna sitter människorna bruna och smalögda, utan ett uns extra fett men istället senigt och benigt lågvuxna, så att till och med jag själv med mina 1,7 m i längd känner mig ovanligt långståtlig i sällskapet. Barn flockas runt mig där jag går omkring på egen hand en sväng, bugande och och leende för att om möjligt göra mig än mer välkommen att ta kontakt. Man bjuder mig leenden tillbaka och ord som jag besvarar bäst jag kan på mitt sätt och med mitt språk, vilket väcker glada skratt. Jag frågar om jag får fotografera och detta möter absolut inget hinder, tvärtom man ställer upp sig och sen är det ju så bra nuförtiden med dessa digitalkameror, att man direkt kan visa upp resultatet. Så blir blir det en given succé förstås!

En kvinna kommer stolt fram till mig och börjar prata och gestikulera. Hon rör vid sitt bröst och sen på mitt och säger något med Allah inbegripet. Säkert en hälsning. Sen pekar hon rakt på min nästipp, ler med ögonen och frågar. Jag förstår och pekar tillbaka på hennes låga och mjuka näsa. Min är definitivt för stor i hennes ögon och med detta får jag stå ut.

Dagens arbete vid näten – ett ständigt slit livet ut

Bakom husen, mot havet till, finns små sandiga gårdsplättar, inramade av taggiga buskar och bambustockar som en form av staket. Här finns stolpar för rensning och upphängning av fiskenäten och jag tar på lite håll del av arbetet där.

Katten hunsas av hönsen. Katterna här i Indonesien har alltid kuperad svans. Jag undrar varför?

Hönsen som spatserar omkring överallt, högbenta och och blankbruna och därmed väldigt lika den vildform förresten, som finns i skogarna här, traskar runt på nätnystanen och plockar i sig små krabbor och glin. I en korg bredvid ligger småfisk, sjögurkor, krabbor, musslor och sjöborrar – mat alltså. Man sitter på huk när man arbetar, på sina hälar, så gör förresten nästan alla människor här och många även med mera urbant leverne också, faktiskt även mitt på golvet i en modern indonesisk flygterminal. Att det inte frestar på knäna har med vanan att göra förstås och att man knappast känner till begreppet övervikt. Detta är den naturliga och ursprungliga sitsen för oss människor och jag försöker också men får snart kramp i benen och ont i mina badmintonslitna knän. Jag är blott en förvekligad urbankopia av originalet.

Toaletten

På väg från badhuset

En toalett finns ute bland husen, omgärdad av en enkel bambupalissad, en offentlig ståtoa byggd i nött kakel. Strax intill en hygienplats där det finns vatten via en handpump och ett litet kar att hälla upp i. En man med sitt lilla barn på armen kommer just därifrån efter morgonens toalett.

Något senare märker jag också att en av de små enkla hyddorna fungerar som en liten affär och teservering. Den gästas nästan omedelbart av våra guider medan vi äter medhavd matsäck.

Den lilla serveringen

Civilisation i någon mängd finns förvisso även här. Men vi undrar ändå om villkoren för människorna. Att de är obekanta med blekhyade turister är helt klart men, säger guiderna, barnen går i skolan och någon gång i månaden kommer distriktssköterskan hit och ser över eventuella problem och vaccinationer. Vägen hit ut går enbart båtledes på floden.

Detta är en liten plats av jorden delvis satt på undantag åtminstone med våra ögon mätt. Det är ett privilegium att ha fått gästa den i verkligheten.

Nu är det mörkt och sent och vi är oändligt trötta och mätta på dagens alla upplevelser. För en gångs skull färdas vår bil som tvåa på den långa vägen hem genom nationalparken i låglandskogen. Vi har tidigare beslutat oss för att inte längre stanna varje gång vi ser hjortar, flamebacks eller vildhöns. Och ändå!

– Vad stannar dom nu för? säger Göran smått irriterat.

Det går en halv minut och bilen framför oss står fortfarande stilla, sen försöker den backa undan snett bakåt, uppenbarligen för att bereda oss plats för observation och jag förbereder mig på att kliva ur och fråga vad strulet beror på. Men just då går färden vidare. Väl hemkomna till Campen är vår tättrupp först lätt rodnande förtegen innan man slutligen vågar meddela att det var två björnar på vägen alldeles framför bilen. Två Sun Bears som i sakta mak och delvis ovilligt lämnade plats. Åtminstone en av dem var en riktigt stor bjässe.

Akvarell – Sun Bear

Vilken upplevelse! För dem i första bilen alltså! Sånt är livet ibland! Vi i bil nummer två har haft björnarna inte mer en tio meter framför oss, så nära men ändå inte och vi förblev olyckligt omedvetna om denna presumtiva höjdpunkt i livet.

Det blir en sista gång i bekväma sängar i natt, ty vi är förvarnade om ett annorlunda logi till kommande nätter.

5 september

En total resdag. Vi flyger tidig morgon åter till Java och landar på Djakartas Domestic Flight area för ganska snabb omcheckning till ny flygtur tillbaka till Sumatra. Vi får med oss varsin lunchlåda – den ingår i servicen på inrikesflyget; en risrulle, lite grönt och vatten som är instängt i en plastmugg och smakar väldigt mycket just plast. Jag köper en med mig en drink av lichieplommon i stället.

Den här gången går färden längre upp och längs Sumatras västkust. Vi följer bergskedjan Gunungan Barisan som är av vulkanisk art. Jag sitter vid fönster och ser ner på det glittrande havet i väster. Norr om Bengkulu kommer vi in över en spännande övärld, först i form av små atoller och sedan allt större öar. Nästan varje ö där nere har en egen endemisk art av dvärguv, berättar Göran och en av öarna, får jag veta, är också mycket populär bland extrema vindsurfare som reser jordklotet runt i jakt på exotiska upplevelser – inte så olikt vår egen målsättning alltså.

Vi trängs vid bagagebandet i Padang i onödan. Vår packning finns inte där.

Vi landar på Padangs flygplats nästan mitt på Sumatras västra kust, där vi stångas vid bagagebandet med massor av inhemska resenärer bland kartonger och blomsterpaket för att få ut våra väskor. Men vi väntar förgäves. Och när ingenting mer kommer ut får vi till slut beskedet att våra grejor anlände med ett tidigare flyg. Efter extra omsorgsfull hjälp från alla bärare, som fightas om våra pengar, ordnar sig allt till slut och vi stuvas in i nya bilar med fräscha lokalguider. Då börjar det redan mörkna och vi har en lång och mycket krokig resa upp i bergen framför oss.

Till slut är vi lastade och klara för färden upp i bergen

En timme från flygplatsen stannar vi till vid en vägkrog. Här kommer vi för första gången i kontakt med Padang food. En kulinarisk raritet, välkänd och aktad på Sumatra, men som vi ändå har lite svårt för eftersom den består dels av diverse inälvsmat såsom hjärna, tarmar, getmage och liknande delikatesser samt hårdfriterad fisk och obestämd lika hårt friterad köttråvara samt till detta starkt piri-piri-kryddat tilltugg. Nåväl det smakar ändå. Men vi undviker konsekvent vattnet som serveras i karaff och köper läsk i stället.

Efter åtta timmars nattlig färd på smala och tidvis extremt dåliga vägar, förbi sinkande vägarbeten, stånkande lastfordon som måste köras om vid backkrön och nittiograderssvängar eftersom annat inte finns att tillgå och efter ett antal stopp dessutom för avlämning av diverse kroppsvätskor både uppåt och nedåt kommer vi slutligen dödströtta fram till byn Keresek Tua vid kanten av Kerinci Seblat National Park. Mitt i natten installerar vi oss i ett Home Stay; det vill säga ett boende i privat våning. Jag skall snart berätta mer därom. Men först blir det tre timmars medvetslöshet innan vi åter skall vara på språng. Det är hårt att vara fågelskådare och vem hade trott att detta skulle bli en latmansresa. Det är bara de som är kvar därhemma som tror att detta är en ren semester.

6 september

Oerhört trötta men ändå igång – tidigt. Dagens tilltugg lastas i ryggorna. Lasse undrar om kondensmjölken i burken går att dricka. Jag lär mig att älska den – till kaffet.

Det är ännu helt mörkt när vi är framme vid foten av vulkanen Gunung Kerinci 3 800 m hög. Vi lastar i torrskaffning i våra ryggsäckar och vandrar iväg stigen uppåt berget genom ett friskt, öppet och vackert landskap.

Morgonen gryr och vi har ytterligare någon kilometer kvar till foten av berget

Vi går på led och pannlamporna glimmar i natten men morgonljuset kommer fortare än vi anar  till oss genom dimmolnen som skingrar sig över landskapet. Efter några kilometer genom odlingar med chili, vitkål, blomkål, bönor och potatis där kanelträden står rödlövade och doftande går vi in under en murad port – ingången till Nationalparken. Då är det ljust. Solen går upp men knappast för oss ty vi går rakt in i den tunga grönskan; dit där solljuset har svårt att nå.

Vi har en stig framför oss som bär uppåt, först lite trevande sedan allt brantare och besvärligare. Här är fukten alltid närvarande. Det droppar från träden och blöta blad, mossor och lianer sveper över ansiktet. Detta är riktig bergsregnskog. Jag bär på en andäktig känsla inom mig över att få vara med om detta stora äventyr.

Vår lokale guide, tämligen duktig på fågel går först och sist kommer maten

Först i ledet går alltid vår lokala guide och sist kommer de som bär den gemensamma utrustning – det vill säga maten. För att vi alltid skall få största möjliga chans till första parkett i denna trånga värld bestämmer vi oss för att turas om i ledet. Ungefär var femte minut går förste man åt sidan och går in sist. Det hela kommer att fungera perfekt under resten av resan.

Våra guider förbereder kaffepaus på ett raserat rastställe

Längs stigen vi vandrar, som går ända upp till toppen, finns rastplatser med cirka 500 m mellanrum. Tyvärr är dock standarden på dessa etappmål miserabel. Det mesta är bara ruckel och bråte. Eldstäder med sopor och skräp är kvarlämnade. Vi förstår att just denna led från början var del i en organiserad turistsatsning, som dock i det grövsta har kommit av sig någonstans på vägen. Detta är något som vi ofta noterar som standard i fortsättningen under vår resa här i Indonesien. Flera lovvärda ekoturistsatsningar har tyvärr bara gått i stöpet. Vi talar om skillnaden mellan länderna Indien och Indonesien i detta avseende och förstår att turismen här trots goda ansatser har svikit så att anläggningarna säckat ihop. Och ingen verkar bry sig om detta här och nu. Våra lokala guider tycks inte se våra funderingar men det är säkert bara så att pengarna helt enkelt inte finns.

Tommy visar oss mossor som vi även finner i skogarna i Sverige

Men, naturen själv i sin makt och prakt finns ju kvar förstås och egentligen är det ju den vi är intresserade av. Regnskogen är mäktig. Trädtaket ligger på ungefär fyrtio meters höjd och grönskan är tät och bedövande. Artrikedomen är den högsta i världen per ytenhet säger vår skogsbiolog Tommy och listar de kriterier som kännetecknar en tropisk regnskog.

1. Artrikedomen per ytenhet

2. Epifyterna – påväxten av orkidéer, mossor, lavar och tilantior m fl växtgrupper

3. Plankrötterna som skall stötta de enorma träden

4. Lianerna – här närbild av rotting med rekorderligt försvar

5. Bladformen med droppspets som skall avleda överskott av vatten

Tommy visar och berättar. Intressantast med allt ihop, tycker jag, är att mossor och lavar är så kosmopolitiska. Många av de arter som Tommy visar oss på i Sumatras regnskogar finns faktiskt hemma i våra skogar också. Detta är väl fantastiskt!

Lunglav på Sumatra – samma art som finns i Sverige

Mot slutet av vår klättring uppåt värker mina ben och jag är inte ensam om denna plåga.

Till slut blir själva klättringen nästan ett allt omfattande mål i sig. Det tär hårt på krafterna

På tvåtusen meters höjd blir syreskulden svårare att ta ifatt och jag flämtar rejält efter de svåraste passagerna där stigen är såphal, 60-gradigt brant och snubbelrotsfylld, men vi tar det lugnt, ett steg i taget och stannar ofta för att spana och lyssna. Utan mina härliga kängor hade jag knappast klarat detta.

Gunung Kerinci

Stora teplantager ligger på de södra sluttningarna av vulkanens kägla

Nationalparken Kerinci Seblat är ungefär 15 000 km´2 stor och i stort sett täckt med bergsregnskog. Vissa dalgångar och lägre partier är uppodlade med ris och grönsaker och vid själva foten av vulkanen ner mot byn där vi bor breder en stor teplantage ut sig. Jag tror att alla dessa olika naturtyper ingår i själva nationalparken. Sånt är förvisso viktigt att känna till då man talar om hur stor andel av landets yta som omfattas av skyddsvärd mark.

Vår reseledare Göran Pettersson i klassisk pose med ljudspelaren igång

I området finns sällsynt många arter fåglar och däggdjur, insekter och växter. Göran, vår reseledare, bedömer detta som en av Sydostasiens mest spännande skådarmarker.

Indigo Flycatcher

Akvarell – Pink-headed Fruit Dove

Akvarell – Golden Babbler är karaktärsart på bergets nedersta nivå …

… liksom Pygmy Wren Babbler – Akvarell

I vår klättring uppför bergssidan noterar vi en mängd fågelarter under två dagar. Nämnas kan framför allt Salvadori´s Pheasant, Sumatran Green Pigeon, Pink-headed Fruit-dove, Rahjah Scops Owl, Barred Eagle Owl, Short-tailed Frogmouth, Schneider´s Pitta, Chestnut-winged Whistling Thrush, Sunda Bush Warbler, Indigo Flycatcher, Rusty-breasted Flycatcher, Pygmy Wren Babbler och Eye-browed Wren Babbler.

Då man går i en tropisk regnskog noterar man strax att fågeltillgången är mycket ojämn.

– Nu är det “bird party på gång”, säger Gert plötsligt.

Akvarell – Sunda Minivetts

Indonesisk talgoxe – en blek variant

Blue Nuthatch

Akvarell – Long-tailed Sibia

Och med ens är näromgivningen full av fåglar på liknande sätt och med samma strategi som vid ett nordiskt meståg. Och faktum är, att vi nästan varje gång i dessa sällskap fann både nötväckor och talgoxe, ja inte våra svenska förstås, utan nötväckorna Blue Nuthatch och Velvet-fronted Nuthatch, medan talgoxen faktiskt är samma art men av en betydligt blekare ras med smutsvit mage.

Tågen kompletterades med en brusande och virvlande palett av andra fåglar: oerhört färggranna minivetter, White-eyes, Flycatcher-shrikes, Phylloscopussångare, Long-tailed Sibia, flugsnappare och till och med trogoner.

Akvarell – Sunda Warbler

Det blev en härlig skara fåglar där uppe i det täta lövverket men man fick vara ordentligt på hugget för att hinna med att artbestämma genom grönskas djup. Dessutom fanns där hela tiden gott om ekorrar och spetsekorrar av flera sorter samt apor.

Akvarell – Spetsekorre sp. en avlägsen släkting till primaterna

Vi vänder och börjar vår nedfart

På drygt 2 000 meters höjd vänder vi neråt. Vi är trötta och mätta. Nu börjar den för knäna besvärliga nedfarten.

Vid vattenfallet

Innan vi åker hem till vårt Home Stay tar vi en tur till ett magnifikt vattenfall öster om byn. Här finns också en försummad turistanläggning, med såphala stenstigar, omålade väggar och ogräsbevuxna och krackelerade parkeringsplatser.

En miserabelt skött besöksanläggning – livsfarlig helt enkelt – med såphalt branta gångar och trasiga staket på randen till avgrunder

Här ser vi medan kvällen kommer ett par hundra Waterfall Swiftlets samlas. Vår guide meddelar att de troligen häckar  bakom vattenfallet. 

Sunda Forktail

Oriental White-eye

En av de intressantare observationerna på plats här är en Sunda Forktail. Dessutom drar flockar av Black-capped White-eyes och Oriental White-eyes runt såsom sisksällskap.

Utanför vårt Home Stay Paiman i byn Keresek Tua

Så då, lite om vår logi – Home Stay Paiman. Det är alltså en inackordering hos familj. I vårt fall är det fråga om ett stort tvåvåningshus med troligen god lokal standard och vi huserar på övervåningen medan familjen har lämnat plats och bor spartanskt under oss och sover i ett hörn på golvet.

Ett av våra enkla sovgemak

Där nere finns också kök och hygienfaciliteter.  Rummen är små, dragiga, och puritanskt inredda med stol och rundbottnade sängar.

Köket

Slutligen finner vi i mörkret vid vår ankomst ändå oss ganska väl tillrätta. Eltillgången kommer och går och stearinljus och pannlampor är ett måste. Som västerlänningar är vi väl “något” bortskämda och alla finner sig inte helt tillrätta i “badrum och toalett”. Jag är tuff och badar med skopa och hink varje morgon – en frisk upplevelse!

Hygienutrymmen av lokalt god kvalitet

Frukost ingår och kommer uppburen till oss av mycket vänliga husägare med ett leende på läpparna även urbota tidigt. Pannkakor, ägg eller omelett, bröd, ost och kaffe och inhemskt te är helt OK.

Mycket god Padang food

Kvällsmat äter vi hemma hos vår kunnige guide, även han med ett eget Home Stay som dock är ockuperat av en Australiensare och hans kompis från Singapore, båda fågelskådare förstås. Padang food av god kvalitet serveras och till det var sin Bintang öl varje kväll, utom för Tommy som väljer Anker öl. Så blir det hela en avkopplande stund för oss alla innan läggdags.

En kall Bintang öl

Vi har ett givande samspråk med killen från Australien och naturligtvis jämför vi våra upplevelser. Som alltid får man i den “brittiska världen” jobba extra hårt eftersom det där endast räknas att se en fågelart. Vi i Sverige kan ju nöja oss med en hörobservation för att få godkänt. Detta gör att britterna är mycket envisa och tålmodiga samt kunniga i detaljer vilket kommer att hjälpa också oss en smula i fortsättningen.

Australiensaren berättar för oss om en härlig upplevelse han hade igår kväll.

Trädleopard – fotograf okänd (jag vågar)

Som brukligt satt han ensam ute i djungeln, väl gömd i grönskan för att kunna kryssa svårobserverade fågelarter, då han plötsligt hör ett svagt ljud vid sidan. Han vänder sakta på huvudet och där bara några meter bort kommer en trädleopard, Clouded Leopard, tassande. Han sitter rätt i vind och trädleoparden märker honom aldrig utan smyger vidare i lugn och ro. Denna upplevelse på så nära håll av ett vilt stort kattdjur i regnskogen, och dessutom av ett djur, som alldeles nyss fått eget artstatus “Sunda trädleopard”, måste väl vara något av det häftigaste man kan få vara med om. Men sådant sker endast om man är ensam i skogen.

Lars fångad i en affärsuppgörelse längs bygatan

Byn Keresek Tua består av en lång gata, landsvägen som passerar förbi.  Här ligger bostäder och butiker på rad. En av dagarna är det marknad och kaoset är påtagligt då vi skall passera med våra två bilar.

Teplockarna är nästan alltid av kinesisk härkomst

På andra sidan bygatan breder den enorma teplantagen ut sig. Kvadratkilometer efter kvadratkilometer med tuktade gröna odlingar; vindlande gångar där skördarna går runt med sina kinesiska hattar och bärbara korgar och handplockar bladen. Detta är byns basindustri. Vi frågar och får svar att teet här levereras till Liptons. Det färdiga teet är finsmulat och mycket gott. Jag köper ett paket med mig hem.

Väl hemma igen finner jag i tebutiken i Linköping att jag kan köpa detta te som kallas Sumatran BOP. Härligt! Sånt väcker goda minnen.

Soptipp – diket på andra sidan bygatan. Typiskt!

I alla diken vid vägen  längs byn ligger soptippen. Där går getterna, hundarna och katterna med stympad svans och där sjunger Hill Prinias.

7 september

Tidigt uppe igen förstås. Dimmorna och fukten ligger något tätare idag då vi vandrar samma väg uppför berget som igår men allt är sig likt och ändå inte, ty det verkar som att nya arter kommer till på ett remarkabelt sätt. Artrikedomen är stor och varierad.

Molnen ligger tätare runt berget denna morgon

Idag är målarten,  Sumatran Cochoa, en ytterligt sällsynt fågel, som finns kvar med enstaka individer på berget. Australiensaren har tipsat oss om exakt lokal på ungefär 2 400 meters höjd. Han hörde dess långdragna vissling i går och lyckades få syn på en  individ högt där uppe i den lavbeväxta skogen. Vi ska alltså ännu något längre upp idag. Puh!

På vägen upp idag tar jag mig lite tid att studera en del av alla blommande växter. Man ser tydliga skillnader i nivågrupperingar, vilket förresten är mycket typiskt även för fågelarterna. Hundra meters skillnad i höjd medför ofta helt nya artkomplex.

Anemon – Väldigt lik en mycket långskaftad vitsippa

Balsamin

Begonia

Bland alla blommor jag finner kan jag släktsbestämma några i alla fall. Jag  hittar en anemon, som väldigt mycket liknar en vitsippa med förlängd stjälk, ett stort antal olikfärgade balsaminer, flitiga lisor alltså,  i rött, vitt, och gult samt begonior av många slag.

En vandrande pinne

Ju högre upp vi kommer desto fuktigare blir det , dimmorna tätnar och fukten droppar från näsa och ögonbryn. En vandrande pinne sitter helt plötsligt på jackan. Den är svår att fotografera i dunklet och den är mycket rörlig. Lars lyckas bäst med skärpan.

Högre upp glesnar skogen och lavpåväxten ökar

Efter tre timmars intensiv vandring närmar vi oss. Här glesnar träden något och lavpåväxten ökar i fukten.

Då börjar det regna. Vi stannar upp därför att vi måste, står stilla i en hel timma i jakt på den där karaktäristiska visslingen men vi hör inget och regnat bara ökar. Det går ytterligare än timma och det känns faktiskt kört nu. Regnet strilar ner stadigt och tätt och molnen är mörka och tunga. Vi ser inget ljus. Allt, precis allt, är totalt genomblött. Vi beslutar oss för att ge upp och jag tror det är på tiden. Stigen ner har blivit en stridig bäck med forsande lerbrunt vatten. Om det var halt och besvärligt innan är det inget mot nu.

Just här ger vi upp – vi vänder neråt – inga glada miner längre. Paraply är faktiskt bättre än regnplagg!

Vi sladdar och glider neråt. Det går ibland fortare än vi vill och vi vet faktiskt inte om det har slutat regna förrän vi kliver ut ur skogen eftersom det droppar så intensivt från träden. Detta är typiskt i en regnskog, säger någon, att regnet fortsätter flera timmar efter att det egentligen har upphört.

Odlingarna under berget

Kanelträd

Det har slutat regna konstaterar vi när vi kommer ut ur skogen, men dimmolnen ligger täta över odlingarna. De långstjärtade törnskatorna tjattrar och sjunger och en svartvingad glada sveper förbi oss då vi går tillbaka till bilarna oerhört smutsiga och trötta. Det är ännu bara lunchtid och det blev ett kortare besök på vulkanen än planerat idag så vad gör vi nu?

Long-tailed Shrike sjunger

Ett beslut tas på stående fot att vi redan nu ska dra vidare till nästa resmål, dit vi egentligen skulle resa först i morgon bitti. Innan, dock en snabbis vid vattenfallet. Sen packar vi vår sjöblöta utrustning och kör söderut mot Sungaipenuh något tiotal mil bort och på lite lägre höjd.

Vi är på väg

Resan dit går genom en låglänt dal med floder och bäckar som överallt är uppdämda för risodlingen.  Just nu pågår skörd och tröskning men samtidigt ser man också nysådd. Människor är i arbete överallt.

Risfält

Snart stiger vägen något upp mot nya berg och vi kör in i staden till ett hotell med god standard där vi etablerar oss, duschar av oss smuts och väta och hänger våra kläder på tork. Middag sedan på en restaurang – Tapan food förstås och därefter är det åter mörkt.

8 september

Från staden Sungaipenuh går en väg fem mil ner mot kusten till staden Tapan. Denna väg är känd i naturkretsar som just Tapan Road och det är den vi ska göra nu under två dagar. Vi kommer att vandra från högre höjd neråt. Omgivningarna är fantastiskt rika på natur; vi befinner oss fortfarande i den stora nationalparken Kerinci Seblat. Vid starten är vegetationen lägre, glesare och torrare men ju längre ner vi kommer desto mer ökar trädhöjden och fukten. Men balansen mellan fukt och värme är god, solen kommer upp och skiner gott.

Tapan Road

Vägen går på skrå mellan en bergskam och en dalgång. Det är nästan helt omöjligt att ta sig fram här annat än på vägen. Uppåt mot bergen är det mycket brant och vi gör endast små avstickare in i raviner längs små bäckar. Stupen åt andra hållet är lika omöjliga att besöka.

Här är vi exoterna. Kolla min längd – jag ser ut som en jätte i mina 170 cm.

Vägen är blott ett par meter bred och asfalterad ibland men med oerhört dålig standard. Stora hål, stenar och ras gör färden guppig, långsam och obekväm men vi ska ju gå till fots. Trafiken är ganska frekvent, mer än utlovade 1 bil/5 min., framför allt är det lastbilar och bussar som kommer stånkande i uppförsbackarna och tutande runt krökarna. Man vinkar och undrar om oss ekoturister som kommer gående. Vi är exoterna i detta land. En personbil stannar, alla hoppar ur och ber att få bli fotograferade med oss vitingar. Så kan det också vara.

Trafik på Tapan Road

Ibland byter vägen sida, passerar över broar med djupa raviner där små vattendrag glimmar mellan täta bårder av änglatrumpeter och andra blommande buskar.

Små vattendrag passerar både över och under vägen. Vattnet är friskt och troligen drickbart men jag vågar inte pröva

Sumatran Tiger – ensam kvarlevare av Sundaöarnas alla utrotade tigerraser. Hur många år till?( foto: okänd )

Vi är i tigerland, vilket en stor skylt vid vägkanten till denna del av nationalparken berättar, och vår guide säger att han för bara någon vecka sedan under guidning såg en tiger passera alldeles framför sin grupp. Han leder oss in i nästan varje ravin, där vi smyger omkring letande efter tigerspår i gyttjan och medan han genom visslingar försöker få svar från en mycket svårobserverad fågel som heter Graceful Pitta. Slutligen lyckas han också med detta .

Skogen längs vägen är mäktig

Jag får för mig att spela lite teater och går in från vägen till en enormt lång och slank lian som hänger ner från skogstaket. Jag banar mig väg genom manshög vegetation och lägger änden på lianen som en slinga runt halsen och blir sen fotograferad – skojigt va?! Men det kommer surt efteråt.

Misslyckad teater och växten som satte käppar i hjulet

Efter någon minut börjar det svida på min ena arm. Svedan tilltar och blir till en kraftigt brännande smärta varvid små röda blåsor också börjar uppträda. Det bränner som eld och jag har svårt att stå ut. En av guiderna visar mig på växten som är orsaken till mina problem. Den växer alldeles under “snaran”, en manshög ickeblommande buske med stora blad. Han förstår mitt problem. Det är väl känt sen tidigare och han vet också hur man behandlar detta. Således gräver han upp roten på växten i fråga, skalar den och pressar fram saft som han gnider min arm med enligt klassisk gammal modell och tradition: “ont skall med ont fördrivas” samt “roten är botemedlet mot toppen”. Det känns gammeldags men jag underskattar inte kunskapen som finns förborgad i ursprunglig tradition och ett naturnära leverne och redan efter några timmar känns det lite bättre.

Jag kommer att känna av detta ytterligare någon dag men faran är över får jag veta. Jag har lärt mig en läxa och är försiktigare i fortsättningen.

 Bilarna ligger efter oss i etapper och servar med dricka och frukt. Vilken heldag detta är. Det blir ungefär en mil till slut innan vi är färdiga för att åka tillbaka till staden och hotellet.

Lunchboxen med mycket chili – man vänjer sig

Rast och vila på Tapan Road

Vi njuter i fulla drag efter strapatserna runt Gunung Kerinci. Skogen är mäktig och djup och vi ser massor av fåglar: näshornsfåglar av flera arter, Crested Serpent Eagle, Sunda Cuckooshrikes, Ashy Drongo, Cream-striped Bulbuls, Spot-necked Bulbuls, Fire-tufted Barbets, Bonze-tailed Peacock Pheasant, Black Laughing-thrush, Rufous-browed Flycatchers och Sumatran Treepies.

Akvarell – Wreathed Hornbill

Crested Serpent Eagle