Skriverier

Jag kallar mig också skribent – det är ett uttryck jag hämtar från vokabulären i föreningen Publicisterna i vilken jag är medlem. För att få vara medlem där måste man vara publicerad på något sätt. Själv är jag publicerad i tidningsform, tidskriftsform och bokform m m.

Jag är stundtals, men inte så ofta tyvärr, sysselsatt med att skriva och tycker det känns skönt att ibland få ta hand om helheten bild och text. Egentligen är det ju en suverän möjlighet man har om man känner sig hemma inom bägge dessa discipliner. Kombinationen  är oslagbar och jag tänker på ett geni som Gunnar Brusewitz; han hade förmågan mer än de flesta och är en ikon jag ser upp till i sammanhanget.

Mitt eget arbete är tämligen blygsamt i omfattning men jag har ambitionerna kvar.

Jag började tidigt på 60-talet med att författa små anekdoter och kåserier om framför allt natur i text och bild för tidningen Östgöta Correspondenten. Jag var stadig frilans med regelbunden medverkan.

Jag skriver Haikudikter ibland, i min Naturliga dagbok, författar små reseskildringar samt texter till bildspel, kåserier och tal.

Se nedan några exempel, sedan är du välkommen att gå vidare.


Kåserier och artiklar

Ur Svensk Botanisk Tidskrift Volym 115:Häfte 4, 2021

Artikeln på sid 246-247 är en reviderad version av ett skriveri i Naturlig dagbok från den 2 september 2021. Läs hela historien här om Inga Jubergs herbarium här.

Urklipp ur min resedagbok …

… som sedan förädlas i reseskildringar


Haikudikt

Tornsvalor ristar
Sirligt i vattenspegeln
Svinnande tecken


”Det var ju bara en vanlig kaja”

Ur ett kåseri om sippor i Östgöta Correspondenten

Där jag växte upp vid Holaskogen i Mjölby, fanns det mycket gott om blåsippor. De sandiga backarna i dödisområdets kalkmorän kunde bli alldeles täckt av den lysande blåsippsmattan.

En dag fann jag där en bukett av helt elfenbensvita blåsippor. De väckte min stora nyfikenhet och beundran.
När jag många år senare kom att besöka området igen som vuxen, letade jag åter reda på denna vita blåsippsrugge. Den stod kvar lika vacker som för fyrtio år sedan.

Om enkelbeckasinens spel

Ur tidskriften Vingspegeln