Resa till Kina 2007

Resa till Beijing, Kina.
7-12 februari 2007.

7 februari
Vaknar av kl fem på morgonen av en envis väckarklocka, snabbdusch följer, lätt frukost intas och sen bär det av till tåget i Mjölby genom bilskjuts av grannen Gunilla, vars man och min gode vän Tony, likaså granne … , ska till Möbelmässan i Älvsjö. Vi skiljs åt med en kopp kaffe vid bardisken på Stockholms Centralstation, jag för vidare transport per flyg till Beijing, (som jag kommer att kalla denna världsstad hädanefter) via mellanlandning och flygbyte i Helsingfors. Jag köper med mig en liter Balvenie och några deosticks som stoppas i därefter förseglad plastpåse. Nu är jag färdig. Strax efter kl två på eftermiddagen ger jag mig i väg i en Boeing MD-80. Beijing nästa!


Resans förlopp visas noga av Finnair. 

8 februari
Vi landar i Beijing med morgonsolen glittrande i stadens glas. Klockan är sju och jag har sovit ganska gott eftersom jag fått en hel rad för mig själv. Resan om dryga 7 timmar har flyttat mig 15 timmar framåt i dygnet.


Köer och kontroller väntar.

Efter många kontroller och tursamt snabb bagageuthämtning vandrar jag med strömmen genom långa korridorer med vacker utsmyckning i form av textilier och keramik och kommer nyfiken ut i ankomsthallen där jag spanar efter min namnskylt.


Denna enorma bonad väntar alla inresande i Beijing.

Linda som hon kallas visavi västerländska gäster, eller Lidan som jag senare får veta att hon egentligen heter, väntar på mig med taxichaufför och stor och tydlig skylt.


Min välkomstkommitté.

En röd sol går upp i gråbrun värld. Smogen är tät.


Med smog-grå morgon möter Beijing mig.

Vi kör direkt till hotellet – JinJiang FuYuan Hotel – fyra och en halv mil bort på andra sidan storstaden, ett fyrstjärnigt palats. Jag har en halv timma på mig därefter snabb transport till företaget Shentong Printing Company, där arbete omedelbart väntar på mig.


Hotell JinJiang Fuyuan Hotel – exteriör och interiör.

Vi träffas på VD:n Jacks kontor alla inblandade parter. Där är Jörgen från ICA förlaget, konsulten Richardo från MS-Printing i Milano, hela företagsledarkadern från Shengtong och så jag då, den ensamme lille illustratören av det bokverk som skall tryckas. Det känns stort och overkligt!

Jag är här för att löpande kontrollera tryckarken, sammanlagt 44 st samt inlägg och omslag. Jag skall personligen övervaka att alla färglägen stämmer och blir enhetliga och att eventuella korrektioner och raderingar utförs till belåtenhet. De godkända provtrycken signerar jag sedan och därefter är det upp till personalen att följa dessa. Det kommer att bli ett styvt och krävande arbete.

Denna den första dagen börjar man emellertid lite i slow motion för min skull med bara en Heidelbergs tryckpress med en tre personer vid maskinen; en maskinchef, en färgvalsansvarig och en pappersmaskinist. En tryckchef i röd overall finns också närvarande till och från och Linda, min ständiga följeslagare, står för tolkningen. De första körningarna intresserar också mycket Richardo och Jörgen. Hela styrkan inbegripen i diskussion om resultatet av en första körning. Det är fråga om pärminlägget nu.

Jag arbetar med tryckarlaget mellan kl nio och tolv därefter åker vi – ja, inte tryckarna, de äter på företaget – till en lunchrestaurang varvid jag kommer i kontakt med riktig kinesisk mat för första gången. Spännande och gott. Det är en enkel restaurang men käket är superbt. Vi delar på sex olika rätter och dricker varsin Beijingöl till.


Enkel kinesisk lunch.

Från första början använder jag bara pinnar – chopsticks. Därefter blir det åter arbete. Vi kör till kl 19 och då måste jag säga att tröttheten börjar ta ut sin rätt för mig. Vi är färdiga med omslaget, pärminsidor och tre ark. Duktigt!


De första travarna med tryckta ark är färdiga.

Dagen avslutas med att företagets chef Jia Chunlin med det västerländska arbetsnamnet Jack bjuder ut oss västerlänningar på middag till en exklusiv restaurang. Utanför hotellet står mängder av personal i uniform och vinkar och domderar. Fotografering är förbjuden Jag slänger emellertid iväg ett snapshot genom bilrutans glas; det blir också därefter.


Entrén – kolla skylten!

Det kinesiska nyåret står för dörren. Det blir grisens år och inte vilket grisår som helst; nej det bästa grisår som finns. Jubileumsåret “den gyllene grisen”, vilket inträffar bara var 60:e år. Det är ett speciellt bra år för vigslar och barnaalstring får jag mig berättat. Fina kinesiska restauranger har privata rum av olika storlek, där sällskapen kan sitta ostörda. En riktigt stor restaurang kan ha upp emot hundra sådana måltidsrum, alla mer eller mindre exklusivt dekorerade. Ett sidbord med soffor och fåtöljer finns i rummet där dörren stängs när sällskapet är på plats Här startar man med en drink eller helt enkelt en kopp thé. Heltäckande matta förstås. I ett hörn finns en kokare där thévattnet alltid står på. En eller flera kypare, ofta unga och vackra flickor passar upp på minsta vink och rätterna serveras efterhand på en cirkelrund glasskiva som kan snurras runt så att alla personer kan ta för sig vid det runda bordet, vilket verkar vara större ju finare middagen är tänkt att vara. Den middag vi bjuds på omfattar cirka tjugo rätter. Grönsaker av olika slag och tillagning, svamp, sjögurka, trollkrabba, fisk, nudlar, pikanta smårätter, nötter, söta smårätter, kyckling, gris och nötkött och mycket mera. Enligt oss i väst kan tyckas att det sörplas väldigt mycket. Man lutar sig så över bordet och tallriken att näsan nästan doppar ibland. Fingrarna används också att hålla i med. Plasthandske får vi tilldelad då vi äter av de maffiga krabbenen.


Rätterna dukas upp efterhand.


Middagen börjar med att en våtvarm mintdoftande vit liten frottéhandduk läggs upp på ett fat för att torka av händer och ansikte med. Är middagen långdragen kan nya varma våtservetter serveras efterhand. Jag lär mig efterhand oskrivna regler, som att servetten bryts upp och läggs ut med ett hörn under tallriken för att hänga ner mellan bordsduken och magen och inte i knäet som jag först gör. Man plockar till sig små portioner av rätterna med sina chopsticks eller med en sked om födan är mera flytande. Man äter långsamt och talar flitigt. Thé serveras hela tiden. Vinet serveras småttigt men kontinuerlig efterhand som det dricks ur. Regeln är: 100% fyllt glas om det gäller sprit, t ex BaiJo, en slags grappaliknande högprocentig alkohol som serveras oss i små snapsglas så till den grad bräddfulla  att det är nästan omöjligt att lyfta glaset utan att spilla. Till 30% skall glaset fyllas om det gäller vin och till 80% då det gäller thé i porslinskoppen. Vid sidan om tallriken finns en hållare där chopsticks och sked skall ligga då de inte används. En kopp soppa serveras ofta bredvid med en porslinssked som tillbehör.


Massor av smak och färg ger en oerhört rik måltid.

Middagen tar lång tid, man skålar flitigt och reser sig ofta för extra personliga skålar, där man också fattar varandras händer. Man utdelar komplimanger och förtroenden. Toalett finns i rummet och dit smyger man iväg utan att säga något förstås. Kineserna jag äter med dricker mycket försiktigt av det starka!  Efter middagen tar man adjö av varandra  varvid också presenter och gåvor kan utväxlas. Visitkorten som helst delas ut i början då man träffas för första gången, tas emot som små hedersgåvor med båda händer och bugning. Klockan elva på kvällen är jag hemma igen vid hotellet, en stor upplevelse rikare och mer skall komma får jag erfara senare. Jag är trött intill bristningsgräns och somnar snabbt i min breda dubbelsäng. Efter två timmar vaknar jag igen och ligger länge innan jag förstår var jag befinner mig. Den känns helt overklig denna den första dagen. 

9 februari
Frukost kl sju i en vacker matsal på hotellet med massor av mat, både varm och kall. Suveränt! Jag tar adjö av Richi och Jörgen som lämnar mig ensam med projektet nu. En chaufför hämtar mig och klockan åtta är jag på plats vid besiktningsbordet bredvid pressen. Tre pressar kommer igång. Nu gäller det att sätta fart! Dötiden blir mindre nu. Det gillar jag. Det är bättre att jobba hårt och koncentrerat. Jag kommer bra överens med de olika tryckarlagen. De är duktiga och noggranna, korrigeringar och inställningar går snabbt och diskussionslöst. Varje prov tar nog ungefär en kvart för inställning och sen tar tryckning och förarbete för nästa ark ett par timmar. Resultatet är två pallar med vardera cirka fyratusen ark. Dessa pallar kontrolleras sedan löpande av annan personal, ofta unga och mindre utbildade, varefter de, av dessa hukande och bläddrande kontrollanter, personligt kvitteras och körs ut till inbindningen.


Det kryllar av folk överallt.

Maskiner är dyra men människor är billiga… Arbetet är organiserat och noggrant om än i överfyllda lokaler, där människor som i en myrstack tycks springa omkring hur som helst. Men så alltså – absolut icke! I fabriken arbetar mer än sjuhundra personer idag. Jack berättar för mig att nästa år ska en ny fabrik stå färdig om 35 000 kvadratmeter och målsättningen är att Shengtong Printing Co inom ett ringa antal år skall avancera till 2:a platsen i storlek i Kina. Det största tryckeriet här i Kina har 20 000 anställda, berättar han.


… än så länge i det väldiga landet Kina. 

Under de dagar jag finns på plats ser jag varje dag nya skaror av unga blivande anställda på studiebesök och upplärning. I arbetarskaran är många väl utbildade på universitet. Antalet datorer i pre-pressavdelningen är  imponerande. Mac:ar används här men på kontorssidan är det PC som gäller. Shengtong gör hela tryckprodukten på  plats alltifrån orderintag och design över full  prepress, press, efterpress med bindning och specialeffekter och delvis även logistik och transport. Man arbetar dygnet runt – ett nödvändigt villkor för att kunna serva Europa, beroende på tidsskillnaden. En stor del av arbetet idag är intag från Ryssland som är stora på litteratur. Stor inhemsk produktion av tidskrifter är också en del av företagets koncept. Man förväntar sig en snabb utveckling för företaget på världsbasis. Till lunch idag, en vanlig dag på en enkel restaurang tillsammans med Linda:
1. Var sin mugg oolongthé som starter
2. Risgröt i skål – med fläsk, nudlar och grönsaker. Ett slags mellanting mellan gröt och soppa.
3. Strimlad röd biff med lök och sötsur sås.
4. Grillad kyckling med ris och kinesisk kål.
5. Ett fat med gröna lättkokta kålstjälkar – oerhört krispiga och goda – ungefär som sparris.
6. Krossad gurka i vinäger och vitlök.
7. Ett slags bakat kebabkött med ris.
8. Var sin stor Beijing starköl, vilken hela tiden serveras av Linda, som ber om ursäkt om jag häller upp själv.

Jag är sugen på att åka cykeltaxi till tryckeriet men Linda avråder. Det är smutsigt säger hon men då jag insisterar meddelar hon att vi nog inte har tid. Men hon lämnar ändå artigt nog över det definitiva beslutet till mig, som förstår vinken, så det blir vanlig taxi. När vi är tillbaka efter lunch går den fjärde tryckpressen igång. Nu är det fullt ös även på mig från den ena maskinen till den andra. Arken fullkomligt sprutar fram. Mellan varven skissar jag lite i ett dummyblock som jag får av Linda.


Det blir några snabbskisser – ungefär som kroki.

Arbete idag till kl 19 då chefen Jack undrar om det är OK att vi äter tillsammans med ett annat kundgäng som är på visit. Hur kan jag tacka nej. Det blir bil till Beijings största restaurang. Världsklass. Tyvärr kommer jag inte ihåg namnet på huset. Personal står överallt i vackra kläder och bugar och välkomnar medan vi vandrar längs långa vindlande korridorer mellan springbrunnar, planteringar och konstnärligt raffinemang. Dörren öppnas till ett mörkboisserat rum med tjock matta och guldslingor på väggarna. En uppochnervänd “simbassäng” i mosaik öppnar sig i taket – en makalös plafond. Vid sidbordet sitter fyra personer som reser sig och hälsar på mig mycket artigt med visitkort i händerna. De är representanter för företaget Heidelbergs tryckpressar i Kina. En av dem, chefen, är ursprungligen från Malaysia. Alla pratar god engelska. Middagen som går runt på cirka fyra timmar startar vid det enorma runda bordet. Nu vet jag lite mer om hur man beter sig och jag tror att jag klarar mig ganska bra den här gången. Två unga flickor passar upp hela tiden, en med dryck och en med mat. Vi äter säkert 30 – 40 rätter. Jag smakar på allt och allt är gott. Vinet är ett franskt årgångsvin med nästan brun färg. Säkert mycket dyrbart. Många skålar utbringas och gåvor avslutar kalaset. Jag får mottaga en medalj.


En tung medalj blir en gåva till mig.

Det är Beijings officiella olympiska medalj i OS 2008 maskotserie,  numrerad  34 273 av den till 50 000 exemplar begränsade upplagan. Den ligger i en vacker ask med certifikationsgaranti och allt. Jag väger den gyllene medaljen i handen, Den väger guld. Jag undrar jag!! Själv har jag förutseende nog tagit med mig två egna brickor till Kina. De kommer väl till pass nu. Jag var förberedd och min enkla gåva accepteras med värme. Vaknar mitt i natten. Magen snurrar runt och värker. Jag tror inte det har med den förträffliga maten att göra. Snarare är det nog så att jag slarvade när jag kom hem med vattnet till tandborstningen. Jag vill minnas att jag svalde några klunkar fastän små plastflaskor med mineralvatten står så lägligt på emaljen. Mitt ansikte blir allt vitare i spegeln. Jag måste tyvärr syna handfatet och toaletten noggrannare. Ett hjälpsamt handfat från American Standard hjälper mig igenom natten 

10 februari
Vaknar svettig och matt på morgonen. Magen har lugnat sig efter en rejäl Dimor-kur. Det finns ingen återvändo. Arbetet måste göras. Chefen själv hämtar kl 8.45. Jag går på diarrépiller hela dagen – ingen frukost.


Lidan – min vänliga hjälpreda och tolk….

Linda – Lidan – presenterar Surina som sin ersättare eftersom Linda skall åka hem till norra Kina vid Amurfloden, som inte heter så på kinesiska men väl på ryska, för att vara med vid sin brors bröllop. Vi tar farväl och Surina, också från en plats nära ryska gränsen, välkomnar mig med vänliga ögon.


…ersätts av Surina, minst lika god och glad.

Vid lunchen berättar jag för Surina att min mage är i olag. Hon förstår och vi går till restaurangen jag nu väl känner till där hon beställer dumplings till mig. Det är små degknyten med fisk, grönt och räkor som är kokade i en fiskbuljong. De är perfekta för min oroliga mage och jag äter faktiskt fyra stycken och sörplar i mig av buljongen på typiskt kinesiskt vis. Gott! Till detta dricker jag Cola. Efter den kuren är min mage helt bra igen visar det sig. Efter lunch trycks det sista arket. Det har gått undan på slutet. Nu har jag min fria tid kvar i Beijing. Nu ska jag börja njuta! Det är tänkt att Surina ska följa med mig som personlig guide under resten av tiden jag ska vara kvar. Men, det visar sig att hon har för mycket att göra nu när Lidan gett sig av.” Jag måste göra dubbelt arbete nu för Lindas skull och jag är ganska ny och dessutom måste vi vara färdiga med fyra internationella bokprojekt innan vi tar ledigt i fjorton dagar under det kommande kinesiska nyåret”, säger hon. ” Men jag har skrivit en lista åt dig med det viktigaste du behöver för att klara dig och så får chauffören ta hand om dig. Bara peka!”, säger hon. Och jag lyder.


Jag önskar åka till Himmelska Fridens Torg och den Förbjudna staden. Chauffören tar mig dit, till Tian ´an men på kinesiska. Här vandrar vi runt några timmar han och jag. Vi ser det som skall ses om man är turist och trängs något lite idag med många lediga människor på utflykt i det vackra vädret.


Jag står på Himmelska Fridens Torg i Beijing.

Drakarna hänger i luften. Jag ser en minidrake med blott en m långt snöre i händerna på en liten flicka. Linan är upplindad på ett litet minihjul. Större hjul handskas av händer som skickar upp draken till ett par hundra meters höjd. Detta är ett sant folknöje. Här finns ormar, drakar och fåglar i alla storlekar och färger.


Drakflygning ett sant fritidsnöje i Beijing.

Men det är inte bara drakar som fladdrar omkring. Så gör också den röda kinesiska fanan som smattrar i vinden över torget.


Den kinesiska fanan.

Små sällskap av människor vandrar omkring i vårvädret eller sitter på parkbänkar och pussas. Många är finklädda och speciellt ett besök av en grupp barn med festkläder från Mongoliet fångar mitt intresse.


Barn i festkläder från Mongoliska delen av Kina är på besök på Tian´anmens torg.

Jag tar åtskilliga fotografier förstås av alla de pampiga och oerhört vackra byggnaderna. Vi vandrar in genom de tunga portarna till den Förbjudna staden, beslagna med mässingshalvklot och jag låter mina händer vandra över de slitna kalkstensfreskerna, där så många främmande händer trevat före mig. Mao Dze Dong vakar med sitt vänliga ansikte därovanför.


De tunga portarnas mässingshalvklot är lena som mjuka kvinnobröst av all karess.


Mao´s vänliga ansikte bevakar den Förbjudna stadens ingång.

Jag kikar runt i det gamla kejserliga palatset, snabbar mig förbi turistfällornas krimskrams och imponeras av de oerhört stora byggnaderna som jag så många gånger tidigare har sett på bild. Nu är jag här!


Den Förbjudna staden i vackert ljus.

Jag måste förresten berätta en historia som jag tror är sanning, men ändå inte helt säkert kan lova inte är en anekdot. “På den tiden då den Förbjudna staden verkligen var förbjuden, för västerlänningar vill säga, fanns det innanför murarna en mycket stor inhemsk marknad, välbesökt av alla kinesiska medborgare. Här såldes det mesta som det plägar göras på kinesiska marknader: egendomliga matvaror, kryddor, smycken och ädelstenar. Engelsmännen som på den tiden mer eller mindre hade herraväldet över landet ville få tillgång till denna marknad, men här sade kineserna stopp. Inga västerlänningar innanför murarna! Kompromissen blev att det alldeles utanför murarna arrangerades en marknad för “långnäsor”. Denna marknad var alltså fri. Fri på engelska heter ju, som alla vet “free”. Marknaden blev alltså en ” Free market”. Alla som kommit i kontakt med kineser kan säkert intyga att just det rullande r-ljudet har de verkliga problem med. Det blir oftast ett öppet l-ljud istället. Kineserna kunde inte uttala denna fria marknad på något annat sätt än: Flee Market Eureka – där har vi det. Bakgrunden till det något egendomliga begreppet som på svenska följdriktigt har översatts till Loppmarknad. Tiden rinner iväg. Det är tänkt att jag skall försöka få med mig någon form av presenter från Kina till mina “tjejer” hemma i Sverige. Det får bli en snabb kvällsvisit på den verkliga turistfällan – XiouChoui – Show Street – nere i centrum. Jag är inte särskilt förtjust i sådana här tillställningar men man får ju offra sig ibland. Vilken kommers! Här kryllar det av västerlänningar. Svenska hör jag överallt. Jag och min följeslagare chauffören traskar raskt igenom det flera våningar höga kvarteret som är fyllt av allehanda piratkopierade märkesvaror till låga priser. Detta är till förväxling likt de arabiska bazarer jag funnit till exempel i Marocko eller Turkiet. Jeans, väskor, parfym, kameror, allt utbjuds av påflugna unga män och kvinnor, men jag är på jakt efter fyra kashmirsjalar och med detta kommer jag att nöja mig.


“Looki – looki – billigt bara för dig, Sir”

Min chaufför är hjälpsam och envis. Den unga flickan, försäljaren, med sitt energiska sätt och “billigt-bara-för-dig-gå-på-metod” gör allt för att hindra honom att komma med i dividerandet. Men han lyckas pruta ner mina varor till 25 % av utgångspriset och dessutom lyckas han hitta de bästa kvalitéerna, tror jag. Han synar i alla fall allt med trovärdig kännarmin. En timme – det är allt jag orkar med och sen flyr vi till mat. Chauffören får bestämma och han vill äta på KFC – Kentucky Fried Chicken – ett nytt kapitel för mig och så får det bli. Detta är också Kina, ett nytt Kina.


Snapshots genom bilrutan på väg genom Beijing.

Sedan. En mycket trevlig kväll tillsammans med en avspänd VD på en liten mysig restaurang av enklare sort men med mycket god spis från det äkta kinesiska köket. Jag märker när Jack beställer att han avslår vissa rekommendationer från servitrisen; sådana som antagligen inte tycks passa för en västerländsk gäst. Jag kan tänka mig att “hund, katt tusenårsägg, röd sibetkatt, aphjärna och flygande hundar” kan ingå bland dessa refuseringar men jag kanske är alltför fylld av fördomar och föråldrad bokvetenskap.Vi har hjärtliga diskussioner om det mesta, om Kinas märkligt snabba utveckling, näringslivets förutsättningar, den otroliga byggnationen och det sanslösa tempot i denna, bilismens våldsamma ökning, klimatförändringar, hotet mot naturen och till och med att vi försiktigt snuddar vid politiken, men då närmar vi oss känsliga tassemarker, ty Jack är en trogen medborgare. Stolt över sitt land och i det mesta överens med sin regeringsform.


Min vän Jack

Då vi kör hem i natten sveper rejäla vindar och virvelstormar in över staden. Den brunbrända jorden som saknar regn och snö sen mer än ett halvår, lyfter och flyger iväg. Hemma igen mätt och lycklig kl 10 på kvällen. 

11 februari
Vaknar till en dag med klar luft. Smogen har blåst bort. Solen skiner. Det är redan tio grader varmt ute och Jack kommer med bilen för att hämta mig till utflykt. För en gångs skull, för min skull tar han ledig lördag. I baksätet sitter hans dotter och brorsflicka, sex respektive elva år gamla. De skrattar vänligt åt min stil och mitt språk. Jag känner mig, och är, privilegierad. Det är första gången någonsin, berättar Jack, som han tagit med sig kunder på privat exkursion. Vi är på väg till Badaling – ett vackert parti av den Kinesiska Muren cirka 4 mil nordväst om Beijing. Tre av dessa fyra mil går genom staden och dess utkanter, sen kommer bergen och alldeles därefter är vi framme.

 
Vi lämnar Beijings utkanter och ser bergen närma sig.

En turistplats. Allt ordnat. Parkeringsplatser, museum, filmsal, marknadsbodar med allehanda varor m m men också en plats som har av FN deklarerad status som ett World Heritage monument. Den Kinesiska Muren. Här är jag nu framme vid ett mål jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Det blåser kallt i bergen och i skuggan finner jag små rester av snö. Det är frysgrader alltså och vi köper varsin Great Wall mössa att dra ner över öronen. Biljetter inhandlas, jag blir bjuden på allt som vanligt, och sen vandrar vi upp tillsammans med åtskilliga andra besökare.


Mössor inhandlas.

Det här partiet är ett av den 640 mil långa murens vackraste. Här är den reslig och bred. Sju meter hög med kreneleringar, utsiktstorn och soldathärbergen och fem meter bred med rejäla sluttande plan och  trappsteg på de brantaste delarna. Det är den klassiska muren, den som vi alla sett i bilder och i film, den där också Mao Dze Dong vandrade upp en gång och sade de klassiska orden, ” att ingen skall betraktas som en riktig människa – Han – innan han vandrat uppför den Kinesiska Muren på denna plats”.


Här börjar vår vandring

Det bränner av mjölksyra i lårmusklerna. Det är ingen lätt vandring. Vi tänker gå de två kilometerna upp till det högsta tornet vi kan se här nerifrån. Flickorna springer först men flåsar snart av trötthet. Vi båda vuxna disponerar våra krafter eftertänksamt. Det blir många pauser för andhämtning, utsiktsbeundran och fotografering.


Jack med dotter och brorsdotter.

Detta är alltså alldeles fantastiskt. Att se denna orm, denna kinesiska drake, ringla fram över bergskammarna, upp och ner, följande varje topografisk förändring i en till synes evig upprepning. Och här är också jag. Av sådant blir man mållös.


Murens mäktighet måste upplevas på plats.

Jag fängslas både av storheten och alla detaljerna som till exempel kreneleringarnas vapengluggar, vilka lutar med det svartbrända teglets murlager, ornamenten, trappstegens hålslitna stenar, inristningar av årtusendens besökare och tornens pelarlabyrinter.


Här har miljontals steg nött stenarna.

Högst däruppe, vid vårt mål två kilometer avverkat,  noterar vi bara att det finns ännu högre steg för oss att ta. Men vi stannar upp, vänder oss om och ser neråt. Utsikten är anslående minst sagt. Egentligen saknas ord för sådant!


Vilken syn!

Jack har lovat flickorna pizza. Vi kör tillbaka till huvudstadens södra delar och tar in på Pizza Hut. Sådant är antagligen nytt och exotiskt för en kines. Kvällen är varm. Mitt ansikte bränner något av stark sol. Men Jack har kanske inte riktigt förstått “finessen” med etablissemanget – det där med att köpa en buffé och sen hämta vad man vill ha – han kör på sitt invanda sätt och beställer ett tiotal smårätter plus pizza och avslutar ordern med glass. Flickorna trugas. De är trötta nu och har båda sovit i bilen hem.


Flickorna är trötta av intryck, frisk luft och motion.

Hemma vid hotellet klockan 18, badar med en rejäl Balvenies whisky på badkarskanten då jag sjunker ner i bubblorna, kollar lite kinesisk TV – 8 statliga kanaler med olika teman – men jag hittar BBC också, den finns bara tillgänglig på hotell, den är inte till för “vanliga kineser”, skriver min dagbok som vanligt och lägger mig att somna redan klockan 20 mätt på dagens alla intryck. Fyrverkerier och smällare dundrar utanför hela natten. Man laddar upp för nyårsfirande nu. Jag stoppar in gula öronproppar. 

12 februari
En ny chaufför från företaget är på plats vid hotellentrén på förmiddagen; en hetsigt körande ung man som inte behärskar ett enda ord engelska. Det är märkligt men det är ju faktiskt så att intet av engelskan går att använda nu, inte ens ordet “hotell” verkar förståeligt. Men vad gör väl sånt. Min leende chaufför sätter på en raspig tape med gammal västerländsk 80-talsmusik i bilradion och se där får vi något gemensamt och vi ler bägge två och hummar med var och en efter sin förmåga. Vi har hittat varandra.

På väg ut i bil i Beijings trafik.

Nu får jag lära mig äkta beijinsk bilkörning. Det är bara att luta sig bakåt och hoppas på det bästa. Jag kan inget annat göra. Stundtals kryper trafiken fram i snigelfart, stundtals går det undan i åttio eller mer trots genomsnittligt hög trafikintensitet och hastighetsbegränsning. Alla Beijings bilister torde bli mästare i utförsåkning vad det lider bara här kom snö, ty detta är verkligen slalomkörningens Mecka. Ingen fil har bestämd status. Man kan saxa mellan 1:a och fjärde fil fram och tillbaka som en Anja Pärson i bästa form. Tutan används flitigt för att att meddela ens existens. Vid rondeller och framför allt körning ut ur rondeller biter jag mig i läppen så det blöder varje gång. Men det går för det mesta bra trots allt; ett tiotal småkrockar ser jag  förstås.


Breda fina gator men fulla av slalomkörande trafik.

Staden Beijing har idag ungefär 7 miljoner bilar och parken ökar med en miljon per år. Härav förstår man också att alla är mer eller mindre färska som bilförare. Dessas bilar utmärks av runda gula skyltar baktill, som ödmjukt ber om respekt och förståelse, så dem tutar man alltså extra mycket på, alls icke av elakhet, nej då, utan för att berätta att “jag kommer här”! Staden har sex stora ringvägar och ett enormt vägnät med breda transportgator i vinkelräta plan  framför allt ute i Beijings ytterkanter där industriplantagerna ligger tätt. Här finner man alla världens stora företag sida vid sida. Coca-Cola vid Volvo, IKEA vid IBM och ABB vid Honda.


Nybyggnation överallt – och inte vilka hus som helst inte!

Här kommer det att bli än värre trafikkaos om några år om nu inte den stora utvidgningen av tunnelbanan, den som skall bli världens längsta, kan hjälpa till att lösa problemen. Men jag undrar jag. Smogen tätnar för varje dag.


Det sägs att det är brist på kranar i västvärlden. Här finner jag anledningen.

Gatorna är breda, tre-fyrfiliga och ibland kilometerlångt raka. Överallt är vägnätet kantat av enorma reklamskyltar på runda cementtorn och nybyggda husfasader som oändligt höga väller upp ur jorden som glastäckta monster. Kranar i tusental. Jag får snabba glimtar av: “Fågelboet” – den olympiska arenan – bakom ridåer av reklam och aforismer; “en dröm – en värld”, människor i bussköer, cyklister i livsfarliga situationer och fotgängare som får kasta sig undan vid övergångsställen. Detta är bilisternas förlovade stad; de är Beijings nya obestridliga herrar.


Glaspollution!

Vi är på väg till Sommarpalatset och Kunming-sjön och vi har stor tur, ty vädret är så vackert och varmt, nästan 14 grader och med ett bländande vitt solsken.


Vid ingången till Sommarpalatset.

Det är vår och det har beijingborna upptäckt också. Omgivningarna är fulla av flanörer och sybariter. Jag får mig tilldelad en sån där automatisk bandspelare som jag inte bryr mig om att förstå. Jag vill bara njuta av stillheten och vårvärmen och palatsen och fåglarna och …


Jag njuter på sned.


Kunmingsjön är vattentom på grund av årslång torka – båten ligger på tork.

Min chaufför och jag går in genom porten och börjar med att sitta ned på en bänk vid den helt, av vädrets makter, sinade sjön för att andas. Sen vandrar vi långsamt runt bland byggnader, ut och in genom portar och palatsgångar och stegar slutligen uppför de branta trapporna till det märkliga Buddhatemplet högt däruppe.


Den “Gyllene Buddha” som jag egentligen inte fick fotografera.

Vi skuggar våra ögon och kikar genom fönstren in på prinsessornas och prinsarnas mottagna gåvor av porslin, jade, metalldjur, och glasbonzai. Jag filosoferar vid slitna målningar, målat trä, resta stenstatyer och gamla uppstadgade hålträd. En drake i brons finns där också förvisso och oändligt mycket mera. Detta är Kinas kulturella och andliga vagga.


Vägen upp till den heliga Buddha högst däruppe. The tower of the Fragrance of Buddha. 


Märkliga stenar, smekta av kejserliga händer.


Vackra dekorationer.


Spännande trappgångar.

En skön konst – kinesisk kalligrafi – av vatten på sten får jag del av direkt när den händer. Contemporary Art i sin rätta skepnad.


Levande men kortlivad kalligrafi.

Här vid Sommarpalatset finns en bergklack av sandsten, Longevity kallad, som är beväxt med numrerade barrträd, lövträd av olika slag, buskar, planteringar, stenpartier, stigar, trappor och bänkar. Här vandrar jag några timmar medan min chaufför otåligt och ganska oförstående drar i mig för att komma vidare. Här finner jag några av fåglarna jag sökt.


Alla barrträden av någorlunda dimension hade nummer i skogen Longevity

Men först vill jag ändå rikta speciell uppmärksamhet mot fågelsläktet skator, ty överallt i Beijing ser man skator, det vill säga också alldeles vanliga skator, precis som våra svenska. I stadens alla nyplanteringar av popplar ligger deras bon tätt. Skatan är en uppskattad fågel i Kina. Den är man rädd om och lycklig över. Den kallas vid direkt översättning: . “Den lyckliga svarta fågeln“.


 2. Blåskatan kallas i Kina för “Den lyckliga grå fågeln“.

I Beijing och särskilt här ute vid Sommarpalatset får jag dessutom se många blåskator. Det är en av mina favoriter i fågelvärlden och en typisk kinesisk fågel. Den finns egendomligt nog också i det centrala delarna, “de hårda markerna – Extrema Dura” – i Spanien och Portugal. Hur det kan komma sig att den också finns här, tvistar man ständigt om inom fågelvetenskapen och en trolig teori är att man under Ostindiefarartiden helt enkelt tog med sig denna vackra fågel hem till Europa. Här har den överlevt och här har jag också sett den under mina resor och också blivit förälskad i den. Det är således ett skönt återseende för mig nu, här på plats i Kina, att se den där den verkligen hör hemma. Det är en orädd men rastlös “följa-John-fågel” och hur jag än anstränger mig får jag aldrig några bra foton. Vid Sommarpalatset är den utan tvekan den allmännaste fågelarten.


Blåskator i Beijing. 

3.Den mest spännande skatan för mig blir ändå “Den lyckliga blå fågeln” – Urocissa erythrorhyncha, kanske kan den på svenska kallas rödnäbbad skata. Jag ser den några gånger under mina vandringar genom barrskogen vid Sommarpalatset. Det är en alldeles enastående vacker och egendomlig skata och jag lyckas även få med den på bild, även om den här bilden knappast ger fågelns skönhet rättvisa.Jag får ta och rita av den så kanske det blir bättre.


Rödnäbbad skata i Beijing.

Vilka andra fåglar ser jag då. Ja ännu denna skrivande dag har jag inte artbestämt alla arter jag sett eller hört men en liten lista kan väl tänkas se ut såsom följer och notera då att ordningen inte är systematisk. Dessutom är jag osäker på adekvata svenska namn men jag chansar lite:
– Orientalisk turturduva – flera runt Sommarpalatset
– Grönfink – ett tjugotal vid Sommarpalatset
– Bergfink – 12 vid Sommarpalatset
– Större hackspett – 2 exemplar sedda
– Talgoxe – vid Badaling och vid Sommarpalatset
– Pilfink – allmän i staden
– Sibirisk trast? – ett tiotal vid Sommarpalatset
– Kinesisk bulbyl – fyra vid Sommarpalatset
– Asiatisk stenknäck ? – två vid Sommarpalatset
– Tjocknäbbad kråka/Svartkråka – allmänna
– Tornfalk – 1 ex Badaling
– Tamduva – allmän
– Daurisk kaja – två överflygande fåglar Sommarpalatset?
– Okänd liten fågel med ringande läte?    –  ”  –


Asiatisk stenknäck?

Ja, inte är det många arter. Fattigt egentligen. Och ingen fågelbok har jag med mig. Alltså ett hopplöst läge för en fågelskådare. Och inte har jag haft speciellt mycket tid på mig. Jag skulle ha velat tillbringa resten av denna dag här och ytterligare några till vid Sommarpalatset. Här finns mer att upptäcka det märker jag, men dagens besök blir bara halvt. Slutbesiktning av provexemplar av boken skall företas. Jag behövs på företaget meddelar mobilen. Snabb bilfärd tillbaka genom den stora staden väntar.Klockan sexton är vi tillbaka och jag får den provbundna boken i min hand. Ett stort ögonblick. Jag är nervös.


Provexemplaret av boken ligger i min hand.

Min uppgift är att studera boken för att upptäcka eventuella fel och brister. Det tar mig några timmar. Jag är nöjd tror jag.Jag tar farväl av alla på företaget och får skjuts tillbaka till hotellet. En alldeles färsk bilförare får uppdraget. Han missar nästan varje växel. Turligt nog är det inte mer än en kilometer drygt till hotellet och knappast någon trafik. Jag kommer välbehållen fram, duschar, går ner till källarplanet och spelar en timmes ensamt parti snooker, packar sedan, gör mig i ordning för hemresan och somnar belåten. 

13 februari
Klockan åtta efter en lätt frukost kommer min bil och jag får transport till flygplatsen. Jag fyller i avresedokumenten i god ordning, checkar in och sätter mig att koppla av med en öl inköpt för mina sisa yuan. Nu är det dags att gå till gate 2. Klockan är tolv och jag sitter på planet. Vi har just lyft och vi passerar över den Kinesiska Muren på tre kilometers höjd. Jag kikar ner på den från mitt fönster.


Ser du den Kinesiska muren nere i det högra hörnet?! Den vindlar på bergkskammen.

Jag kan inte låta bli att förundras över att myten om att Kinesiska muren kunde ses från rymden ja, ända från månen levde så länge som den gjorde. Jag kan knappt se den från tre kilometers höjd!Jag har en lång resa framför mig. Tvärs över Mongoliet ska den gå, på skrå över Sibirien och hela Ryssland. Resan kommer att ske i dagsljus och jag gläder mig däråt. Vi kommer att resa en åtta timmar lång resa på två timmar, om du förstår vad jag menar. Jag kommer att se många spännande saker under denna resa. Många förskräckande. Men det är en annan historia. Jag får återkomma med “Flygresan över Ryssland” som ett inlägg i miljödebatten. Snart! Just nu är jag nöjd med att konstatera att …jag har varit i Kina!