Resa till Indien 2015

Del 1: Inledning

14 mars 2015
Ulla och jag är hemma igen efter en nio dagars intensiv resa till Indien.


Vi besökte bland annat Delhi, Jaipur, Barathpur, Agra och Varanasi. Fråga mig inte hur det var. Jag svarar bara att det inte går att berätta om, så enkelt. Vissa delar av Indien måste nämligen upplevas på plats för att förklaras.

Resan blev till en fontän av intryck – upplevelser, färger, dofter, smaker, rikedom, elände, skratt och gråt samt religioner i salig blandning bland ett myller av människor.

Jag försöker återge detta i små berättelser här nedan.

Del 2: Vackrast av renhållningshjonen

 Över Taj Mahal vid Agra i Indien svävar en smutsgam. Den seglar fram och tillbaka över området, söker uppvindar vid tornen och murarna, svävar  fram obekymrat och liksom tyngdlöst, landar en stund på en kupol, lyfter igen och söker sig framåt. Letande. Efter vad?

Den är inte ensam bland smutsgamar här. Åtminstone två till ser jag, mörkare av ungdomlighet. Men, det är den här, den som är vitast, kontrastrikast, vackrast och äldst som jag njuter av mest. Den har ett lysande knallgult ansikte. Jag återkommer till det.

Taj Mahal är rent och fint. Det utmärker sig på ett högst annorlunda och påtagligt sätt från den allmänrådande smutsen i övriga Indien.
Själva mausoleet är nyligen tvättat skinande vitt och putsat från all koleldssvärta och koblajssot. 

I dammarna går en man och städar. Han sveper med långa tag en lång mopp i knädjupt spegelvatten för att hålla alger och smuts borta. Allt ska vara fint och vackert vid detta världens underverk

På de välklippta gräsmattorna, bland bländande rabatter av dahlior, lejongap och krassing, håller kohägrarna till. De spatserar runt på sina styltor och plockar i sig av allehanda småskräp och flugor. De är vana vid folk och är helt obekymrade om närgångna fotografer. Kohägrarna gör sin allmännytta noga och enträget, men av egna skäl.

Och över allt detta finns de bruna gladorna, ibland i hundratal, svävande över hela Indien och naturligtvis också här, vid Taj Mahal. De är generalister, renhållningshjon av rang, och de äter av det mesta från sophögarna vilka det finns så gott om överallt.

Men med Indiens övriga stora gamar, de som det fanns så många av för några decennier sedan, är det numera skralt, eller för att tala klarspråk, nästan helt kört. På vår resa till exempel såg vi inte en enda White-rumped Vulture, Longbilled Vulture, Gåsgam,Cinereous Griffon eller Red-headed Vulture. De är alla nästan helt borta. Utrotade av miljögifter. Så otroligt ledsamt!

Av Indiens alla sopätare är det emellertid smutsgamen som jag tänker på just nu. Den är effektiv i sin städiver och den har en egen preferens vad gäller födan, vilket den är alldeles ensam om.

Smutsgamen äter nämligen skit, bajs alltså, vilket förstås namnet syftar på. Den drar nytta av alla exkrementhögar som man måste stiga åt sidan för när man fotvandrar i Indien. Många av dessa skitkorvar kommer ur hundar. 

Även inom Taj Mahals muromgärdade område finns de lösa hundarna, kanske inte lika många som utanför, men ändå högst påtagligt. Sammantaget blir det något ton hundskitar på ett år på gräsmattorna i parken.

Nästan alla Indiens hundar lever fritt, utan ägare. De är loppbitna, halta och trasiga. Ofta tittar de på en med bedjande ögon. De blir till eländesdjur för oss västerlänningar som ser hunden som vår bästa vän, ty här har de faktiskt lägre rang än råttor, och sådana finns det väldigt gott om.

Smutsgamen lever inte enbart av fekalier förstås. Den är väl lika mycket opportunist som alla andra kadaver-&skräpätare och tar för sig av vad som bjuds. Men för smutsgamen är ändå exkrementätandet extra betydelsefullt.

I bajs finns nämligen gott om restprodukter från förbrukade röda blodkroppar. Däri finns ett gult färgämne, det som ger gallan dess färg. 

Detta färgämne tar smutsgamen upp i sin ämnesomsättning och återanvänder. Den skaffar sig ett ornament, en prålighet, genom att färga sitt ansikte knallgult.
Den mest lyckosamma smutsgamen är den som äter flest skitar från till exempel hundar. Den individen blir vackrast och framgångsrikast av sin art. 

Del 3: Holy shit!

Vår reseledare i Indien, superba Stephanie Johannesson har alldeles nyss kommenterat min blogg i ett mejlsvar med att säga:

“Remember – Holy Shit!”

Det uttrycket har fått mig att ändra min ursprungliga rubrik i inlägget – Koskitens betydelse för Indiens landsbygd – och har också fått mig att “gå igång” på nya associationsbanor. Alltså söker jag på  Holy Shit i engelska Wikipedia. Men där finns inget att hämta.

Kan det vara så, tänker jag vidare, att engelsmännen skapade detta uttryck en gång i Indien när de såg människorna där använda sig av den “heliga” koskiten och tog med talesättet hem till imperiets vagga där det så småningom har tappat sitt ursprung. Möjligen. Vem vet?

Möjligen tycker ni också att jag helt har snöat in på skit och äckel eftersom mitt förra inlägg om vår nyliga indienresa handlade om smutsgamar och andra renhållningshjon, men faktum är att koskit, som jag således tänker närma mig, är en viktig grej på landsbygden i Indien.

Inget får förfaras och i brist på ved är torkad koskit ett utmärkt bränsle. Lerugnen, tandoor, används i det indiska husmansköket till det mesta och eldas ofta med kakor av torkad kogödsel. Naanbrödet du äter med god aptit på enkel lokal kan alltså mycket väl vara bakat med den värmen och även den kryddiga kycklingen och den ständigt närvarande kokade linsröran, daal.

Kogödseln används även som byggnadsmaterial, som isolering och stabilisering vid enklare husbyggen.

På landsbygden vid Agra och Varanasi såg vi överallt längs vägarna och i byarna hur kogödseln hanterades och lades upp till tork. Det tycktes vara en storskalig verksamhet.
På huk satt kvinnor i färgglada saris och bakade drygt hålkakestora kakor av koskit uppblandad med hackad halm eller sågspån, vilka sedan breddes ut till tork på lediga solfläckar överallt.

Det är kor och vattenbufflar som står för råvaran. 

Utanför porten till Taj Mahal kommer en karavan vattenbufflar och kor gående bland turister och nasare. De är trångt och rörigt, som alltid och troppen får nästan stånga sig framåt i människomassan.

Ledet förs av en äldre man i turban och sist går en yngling och manar på med ett tunt spö.
Just när karavanen passerar oss lättar en av bufflarna på trycket och blajorna smackar ner i asfalten.

Med händerna skrapar den unge mannen sist i tåget upp skiten och kastar det åt sidan ut mot vegetationen. 

Först så förstår jag hur naturligt och oförskräckt man ser på koskit i Indien. Där finns ingen som helst äckelkänsla inblandad. 

Nej, koblajan, och för den delen även buffelblajan, har del av själva kons helighet, som en gudomlig avföring helt enkelt. En helig substans – Holy shit!

Kor
Vattenbufflar

När kakorna torkat läggs de upp i stackar och täcks när det behövs med en plastduk som regnskydd. 

Koskitskakorna varvas väldigt vackert i sina staplar och blir till en sorts naturlig konstinstallation utanför varje hus. Parallellen till konstfullt formade vedstaplar på landsbygden hemmavid är uppenbar. Varför inte göra det både vackert och ändamålsenligt när man ändå gör det.

Indian Robin, foto av Ulla Björkman

I byn Beherna i Rajastan passade en Indian Robin (Engelsmännen ville njuta av sin hemmifrån saknade och älskade Robin, rödhake, även här i Indiens utmarker och utsåg en lokal variant) på att sjunga vackert för oss från toppen av torkande kogödselkakor uppe på taket – motsatserna möts på hög nivå – skit och fågelsång i skön förening.

Del 4: Först till rakning

Jag brukar alltid passa på att frisera mig när jag är ute och reser. Nog för att det är betydligt billigare än dyra Sverige, i det avseendet är vi kanske värst i hela världen, men mest vill jag för att det är spännande och utmanande; att se hur man gör, vad man lägger till och hur det slutligen blir.

I Varanasi i Indien av alla platser slog jag till den här gången. Mohammed Abbas, vår eminente inhemske guide, som ordnade allt, verkligen allt, letade upp en salong mitt i smeten bland kor, sopor och cykelrickshaws. Butiken var fin, mycket finare än vad jag varit med om tidigare i Indien, antagligen Varanasis bästa och detta förstås av pur omtanke från Mr Abbas sida, som ville mig det bästa som fanns att få.

Resevännen Håkan Larsson följde med som sällskap och dokumentator. Han har således tagit alla foton av eventet, som jag visar här nedan.

Plaza hette frisersalongen och tiden var beställd, så det var bara att slå sig ner och njuta av stunden.

Abbas var som sagt mån om mig och var med och översatte alla mina önskemål in i minsta detalj.

Bredvid mig i stolen satt en lokal kund som nog var lika intresserad av sin stolgranne som av sig själv i spegeln.

Mr Abbas håller stenhård koll på frisörsarbetet och kommer med små råd och instick då och då.

Frenetiskt tobaktstuggande och därav helt rödtandad, började min frisör att med rakkniv skära ut profilkanten runt nacke och öron för att därefter korta håret angivna 1, 5 cm.

Ögonbryn och öron fick också sitt. Sådant ingår på en frisérsalong i Indien. Alldeles självklar är även hårmassagen med starkt doftande spritbemängd pomada samt kraftiga bankningar och slag mot ryggen samt intensiv knådning av ansikte, armar och nacke.

Här få nacken sin beskärda del av behandlingen.

Sist av allt beställde jag en rakning med supervass rakkniv, varvid Håkan önskade mig lycka till och lovade att hälsa hem vid behov.
Det gick vägen! Värre har jag varit med om.

Och slutresultatet gladde oss alla varefter viåter trädde ut i solen och värmen, jag som en ny människa.

Tack Håkan för din dokumentation!