Resa till Lanzarote 2005

25 – 31 mars 2005

Gebbe och Ulla Björkman

Avskrift direkt från anteckningsbok

26 mars

Första vandring morgonen efter ankomstdag.

Hotellbyggnaden bakom en blåtobaksplanta.

Jag går runt i ruderatmarkerna utanför hotellet. Byggmaterial, krossat glas blandat med naturligt lavatuff. Flera buskar av ackasiaarter.

Markerna utanför hotellet.
Middagsblomma

Överallt höfjärilar som flyger runt. Enstaka små citrongula fjärilar och en maffig sak av papilio-typ med orange ton. På håll ser den ut ungefär som på bilden här nedan.

Maffig fjäril av Papilio-typ

Små snabba ödlor kilar undan framför fötterna. Svårobserverade gräshoppor flyger iväg på gråblå eller djupröda flygvingar och uppslukas fullständigt när de landar.

Svårobserverade gräshoppor flyger upp framför fötterna med gråblå eller djupröda flygvingar.

Spanska sparvar överallt.

En härfågel flyger över med ett enda vingslag per gång och påföljande vila, vilket gör att flykten blir extremt gungig.

En tornfalkshane sitter på ett lavablock och långt bortom honom ser jag en första  dvärglärka spelflyga.

Jag sätter mig ner i den frodiga växtligheten och målar några blommor. En fibbla, en slags sandvita och en rosa ärta.

Jag sätter mig ner i en låg men frodig växtlighet och tecknar lite blommor som prålar rikligt efter en ovanligt lång period av vinterregn.

På eftermiddagen efter dagens bad vid playan, tar jag en ny tur ut i skräpmarkerna öster om hotellet.

Varfågel och kanariepiplärka.

Jag noterar: 8 hämplingar, 2 varfåglar, 1 tornfalk, flera dvärglärkor surrar omkring, 2 kanariepiplärkor, massor av spanska sparvar, turkduvor överallt i bebyggelsen.

Turkduvor överallt

Jag sitter kvar när kvällen kommer och tecknar av utsikten ner mot havet.

Kustens vita turistbyar lyser. 

27 mars

Med buss på morgonen till marknaden i Teguise, den gamla huvudstaden. Vägen dit kantas av lågvegetativt blomstrande vulkanlandskap med insprängda odlingar av majs, lök och vitlök.

Jag ser dvärglärka, tornfalk, två kohägrar , en härfågel och mycket silltrut och atlanttrut samt kaniner på många platser.

Kaniner

Efter hemkomst går jag ner till hamnen med mina bouleklot i ryggsäcken för att testa boulebanorna som lär ska finnas här. Tomt – men jag tränar lite i hettan. Svettigt! Kyparen i baren intill säger att ingen spelar boule på dagen här och rekommenderar mig att komma tillbaka senare på kvällen.

Spansk sparv

Läten – energiska tjo-liít med metalliskt klang och skärpa. De spanska sparvarna finns överallt i palmkronorna och byggnaderna runt hotellet.

Hane av spansk sparv.

På vägen mot Arecife ser jag en seglare, troligen av arten enfärgad seglare och på kvällen vid havet ytterligare två exemplar.

28 mars

Heldag med buss. Utflykt till lavaområdet Timanfaya.

Vi reser längs den “kokande kusten” till El Golfo, som är en till hälften nederoderad krater vid havsstranden.

Den kokande kusten vid El Golfo

Här finns en liten alggrön insjö med höga lavaklippor i fonden. Vita bränningar kokar mot svarta och vassa strandkklippor och rev. Vi vandrar ut och strosar runt för att leta efter mineralet olivin bl a.

Det gröngula i lavastenen är olivin.
Olivinjakt.

Över bränningarna finns gott om seglande atlanttrutar.

Timanfaya nationalpark. består av ett lavalandskap efter utbrott på 1730-talet och 1850 talet. En fjärdedel av Lanzarote slukades av den hett flytande lavan och ett stort antal byar försvann, däribland Timanfaya som har fått ge namn åt hela området. Det är ett fantastiskt landskap med allt som kan begäras av en vetgirig turist i ett nyskapat stycke jord.

Helt steril, tämligen ny lava, ännu varm alldeles under ytan. Här får man inte vandra runt till fots. Endast organiserade bussfärder genom området är tillåtna.
Stora lavafält med små vulkankäglor.
Jungfrun
Utsikt över Timanfaya nationalpark.

Ulla ägnar sig åt en turistisk tur på dromedar tillsammans med hundratals andra personer som anländer i busslast efter busslast. Kamelerna ligger idisslande bakom munkorgar med typiskt invikta fram- och bakben i långa rader i fyrdubbla led.

Ulla på dromedarritt

Par om par kliver ryttarna på och sen bär det iväg i en lång karavan upp till ett rött berg och sen tillbaka ner mellan sanddynorna igen.

Själv stannar jag på land och studerar  spektaklet och noterar att många klippduvor håller till på sluttningarna runt om. De har gott om föda förstås bland spillning och matrester.

Klippduvorna här saknar i stort sett vit övergump. De är mycket skickliga flygare.

Bussutflykten avslutas med ett besök vid turistcenter. Här är det extremt fullt med folk, bussar och bilar.

Vi får bevittna tre experiment som visar den vulkaniska aktiviteten strax under markytan.

1. Varm sand langas runt på skovel.

2. En buske fås att brinna vid ett djupt hål i marken

3. En liten gejser skapas med vatten som hälls ned i ett rör i backen.

Snart kommer busken att börja brinna.

Jag noterar en mycket orädd kanarisk piplärka som lever på smulor från restaurangens matgäster.

Kanariepiplärka

Bussfärden går vidare genom området La Geria med sina speciella odlingar av vin, fikon och kaktusfikon. För att skydda mot vind och het sol och för att hushålla med vatten, står varje planta i en egen liten grop av svart lavasand skyddad med en stenmur.

Vinstockar

Vi avsmakar tre olika viner i en bodega och sen bär det hemåt.

Jag noterar ytterligare under resan en korp och en härfågel.

På eftermiddagen vandrar jag långt över markerna utanför hotellet på jakt efter gångbara observationer av dvärglärka. Men de är svåra att komma åt på nära håll. Sammanlagt ser och hör jag ungefär tio exemplar.

Jag bygger ett privat minnesmärke.

Vidare varfågel förstås, ett par kohägrar och en purpurhäger på sträck mot norr i kvällningen.

Två papegojor flyger snabbt förbi, troligen är de halsbandsparakiter, då vi vandrar runt i vårt samhälle Puerto del Carmen.

29 mars

Vi är vid stranden hela dagen för sol och bad.

 Hyr en bil för resten av veckan och tar oss ner till den sydvästligaste udden, Punta Pechiguera.

Ulla stöttar fyren.

En hög fyr finns här och vi ser över sundet söderut ön Fuerteventura i kvällsdiset.

Utsikt över sundet mot Fuerteventura

Ute över vattnet seglar många gulnäbbade liror, på väg ut i nattens mörker för födosök.

30 mars

Heldag i bilen, reser norrut till Kaktusparken vid Guatiza, som är anlagd av öns store personlighet César Manrique kring vilken det mesta när det kultur här på ön kretsar. Kaktusparken är en uppbyggd anläggning kringgärdad av en reslig stenmur. Innanför har man anlagt planteringar och stigar. Området är ganska litet. Massor av turister men allt är välstädat och ansat. Vackert vill jag också påstå.

Törelträd
Ett medley av kaktusar
Ulla under en stor opuntia-kaktus.

Här finns mängder av kaktusar från Amerika och mängder av motsvarande törelväxter från Europa och Afrika. Många arter blommar mycket vackert.

Fikonkaktusodling

Landskapet runt kaktusparken domineras lokalt av odlingar av fikonkaktus.

Frodig vild grönska i Mal Campo

Sen bär det iväg norrut nära östra kusten. Landskapet är stenigt och ofruktsamt för odling, men det är täckt med en frodig grönska av allehanda törelarter, ackasior, småblomster och gräs. Mycket vackert. Jag ser och hör en sjungande glasögonsångare.

I nedgången till grottan

Grottan Cueva de los Verdes är målet. Ett stort hål i marken leder ner till ett grottsystem uppkommit av lavaströmmar.

Den gröna grottan – Cueva de los Verdes

Gott om turister förstås. Jag hänger med ner på en guidad tur. Det blir en promenad ca en och en halv kilometer lång under 45 minuter. Det är en stor grupp och det gäller att hänga med i täten om man vill ta del av guidens bedrövliga engelska. Ulla väntar däruppe i ljuset.

Snäckskalsvit sand mitt i den svarta lavan.

Färden går vidare mot norr längs östra kusten.  Vid Caleta del Mojón Polanco stannar vi och går ur; vandrar ner till havet till en underbar liten vik bräddad med vit snäckskalssand.

Vågorna bryter längre ut mot svarta lavaklippor och vi njuter av en förunderligt lugn och skön badvik tillsammans med en handfull andra människor. Här kan man kasta av sig alla kläder. Naken kastar jag lite bouleklot i stickande het sol.

Smörbultar

När jag har tröttnat på det sätter jag mig vid ett hällkar och studerar akvarielivet i form av smörbultar, räkor och vackra alger i ljummet vatten.

Mot Orzola längst upp i norr. Härifrån utgår en båt till ön La Graciosa. Vi stannar kvar.

En klipphöna springer över vägen. Kyparen i baren där vi senare sitter och äter calamares och färska sardinas a la plancha, berättar att klipphönan – Perdiz – jagas fr o m juni månad. All jakt utanför jaktsäsongen vid denna tid skulle direkt medföra beslagtagna vapen och licens eftersom de nu har ungar.

Efter maten tar Ulla en liten siesta i bilen i skuggan av några hus. Det är nämligen nära värmerekord för säsongen berättar kyparen också. Själv sätter jag mig vid havet skuggad av en mur och kollar alla de gulnäbbade lirorna som drar förbi därute mot nordväst.

En silkeshäger går där ute.

Två kohägrar en silkeshäger och en drillsnäppa noterar jag också i förbifarten.

Vi följer kusten runt nordspetsen ner mot sydväst. Stannar vid Mirador del Rio. En stor palatsliknande byggnad med högt järnstaket och vakt vid grinden. Stängt. Men bryr oss knappast.

Utsikten västerut.

Vi beundrar den magnifika utsikten istället. Rakt mot norr ligger La Graciosa mot väster breder kusten ut sig i en stor bukt under klippan högt över landet där vi står. Soldiset flimrar.

Utsikten ut mot ön La Graciosa

En oerhört orädd korp inventerar papperskorgarna, tornfalkar flyger förbi och en stenskvätta rastar i klipphänget.

En mycket orädd korp.

Mot söder ligger odlingar med potatis mest. Här spelar vaktlarna för fullt.

Potatisodlingar med spelande vaktlar.

Vi stannar till i byn Ye och går in i en restaurang och köper en flaska likör gjord på fikonkaktusens frukter. Det är ännu siesta och allt känns sömnigt. Jag ser en turturduva.

Det börjar lida mot kväll och vi tvingas köra igenom det bördiga landskapet runt Haria och Los Valles ganska snabbt. Här finns faktiskt någon form av skog, palmer mest och här betar de första kor vi har sett under resan. Jag spanar förgäves efter kanariefågel som skall finnas just här men att jag skulle ha turen att få se kragtrapp som också lär finnas här betraktar jag som omöjligt. En sådan art måste man ge betydligt mera tid.

Sent på kvällen är vi tillbaka vid hotellet.

30 mars

Heldag med utfärd i bil. Vi kör mot norr igen men mera mot nordväst. Via Tias och San Bartolome kommer vi fram till César Manriques pampiga hem, nu ett välbesökt museum. Härfågeln spelar vid entrén. Vi njuter av museet och dess konst och föremål.

Interiör

Spännande inredningsdetaljer och vacker trädgård anlagd delvis under marknivå mitt i en steril lavaöken.

Inredningsdetalj
Herr- och damtoalett

Vilket hus!

Nu förstår vi ursprunget till vägrondellernas enorma och fantasifulla mobiler. César Manriques.

En av César Manriques stora mobiler.

Tillbaka mot Tinajo och norrut mot kusten vid Caleta Caballa. Vi letar efter bad men finner bara klippor och bränningar så vi fortsätter på små grusiga vägar och finner till slut Caleta de Famara, stranden som ligger i bukten rakt under klippan där vi stor igår.

En helt fantastisk badstrand.

En halvmil lång och flera hundra meter bred har vi här nästan för oss själva. Vi badar nära land under röd flagg tillsammans med modiga surfare långt därute bland vågorna. Det blir en heldag och först mot kvällen drar vi oss hemåt igen.

31 mars

Hemresedag. Fortfarande strejk – Huelga – bland lokalvårdarna.

Städstrejk – Det syns!