Resa till La Gomera 2007

18-25 februari 2007
Utdrag ur min dagbok.

18 februari

Klockan är tre mitt i natten när väckarklockan ringer och fyra redan sitter vi i bilen på väg mot Landvetters flygplats. Strax efter åtta lyfter planet som mellanlandar i Sturup där mer folk och beställda spritkassar lyfts ombord.

14:25 lokal tid landar vi på Teneriffa där vi får några timmars rast varvid vi går till en billig strandrestaurang bland oljade badgäster för att äta en grillad kyckling. Stranden och promenaden är packad av solturister. Redan så känner vi en stor glädje över att inte behöva stanna här.

Båten under Fred Olsens flagg avgår halv sex och efter en timme är vi framme vid vårt resmål – La Gomera. Vi sätter oss i en buss för busssjukejobbig färd till Valle Gran Rey  på västra sidan av ön för att slutligen, efter mörkrets inbrott installera oss på hotell Tres Palmeras ett stenkast från havets brus efter en tröttande dag. En vackert liggande och tunn nymåne med Venus strax ovanför glänser över bergen.

Under resan över havet till ön noterar jag en monarkfjäril, mängder av gulnäbbade liror och en delfin. Havet är knallblått med vita gäss och långa dyningar. Tjugo silkeshägrar kommer på sträck över havet.

19 februari

Vaknar på morgonen när det ännu är mörkt. Jag går ut på en liten promenad i byn. Det är varmt. Koltrastarna sjunger först, sen vaknar alla svarthättorna, gransångarna, turkduvorna och trutarna.

En ung häger fiskar i skvalpvattnet. Han är blott en mörk silhuett mot morgonspeglingen. Under berget ovanför byn ligger odlingar med träd som valnöt, mango och avokado. Men mest av allt banan.

Jag går in och tar en morgonkaffe med Ulla. Hanna ringer.

Vi vandrar söderut längs stranden ner mot hamnen i Vueltas till en liten tapasbar där vi äter frukost i form av bröd, kaffe, vatten, boquerones och pulpo. Vi är hemma till lunch igen med en papaya och ett litet glas sangria, varefter vi tillbringar lite tid vid poolen för att skaffa lite semesterfärg innan vi åter tar en promenad upp mot bergen längs små stenlagda stigar, barrancos, som följer vattenrännorna. Förutom de allestädes närvarande kanariska gransångarna och svarthättorna ser jag två steglitsor, en tornfalk och en någorlunda vild klippduva.

Sen blir det boule på parkeringsplatsen vid stranden någon timme med Harry från Tyskland. Han vinner de tre första omgångarna innan jag kommer igång och tar den fjärde. Efter det kommer jag att ha greppet veckan ut.

Kvällen avnjutes vid en strandbar med calamares och tonfisk. Sen go´natt.

20 februari

Vi har hyrt bil och åker iväg inåt ön klockan halv åtta. Första stoppet gör vi i Arure med en kopp morgonkaffe och sedan fortsätter vi mot nordväst in i nationalparken Parque Nacional de Garajonay. Mitt uppe på La Gomera skyddad av randberg ligger en djup dalgryta där molnen nästan alltid hänger tunga av fukt även den varmaste sommardag. Här finns en regnskog, eller egentligen en dimskog, som är unik i världen. Den har många likheter med tropiska motsvarigheter: urskogsträd av alla arter i varierad storlek och ålder, epifyter och orördhet. Benämningen på denna skog är lagerskog men här finns en fantastisk flora överhuvudtaget med ormbunkar och ljungträd stora som svenska björkar. Fågellivet är knappast rikt men säreget, med ett par duvor man egentligen bara finner här: kanarieduva och lagerduva.

Det är fuktigt, blåsigt och ganska kallt. Jag får vandra mest ensam. Ulla sitter gärna kvar i bilen. Det är en upplevelse att känna molnen dansa förbi och väta mitt ansikte. Allt dryper av fukt. Lavar, mossor och ormbunkar dignar från träden som är ogenomträngligt täta. Palmliknande Seneco-arter växer överallt och i skuggan finner jag några vackra små orkidéer.

Vallehermosa heter orten där vi stannar till en stund. Som ofta passar jag på att testa den lokal frisörstandarden. Det blir bra och billigt. Därefter far vi vidare till Las Rosas, där entrén med museum till nationalparken ligger. Agulo blir nästa ort för stopp, varefter vi kör ner till havet vid Playa de Hermigua där vinden ligger på och gröna bränningar välter in och gör luften grå av saltmättnad. Avloppet från byn ovanför rinner rakt ut här och det luktar som från min barndoms Svartå i Mjölby, då vi stod och metade bland avföring och sopor. Här ute ser jag åtta kentska tärnor. Vi fortsätter vår färd genom Hermigua där vi vandrar runt en stund i staden och njuter av husens alla läckra färger och planteringar innan vi åker mot El Cedro till Cruce de la Zapota för att därefter gena genom nationalparken åter till Arure och till Valle Gran Rey och vårt hotell. En resa på blott elva mil men tolv timmar lång. Huvudet snurrar av alla svängar och onduleringar.

21 februari

Jag är på valsafari med utflyktsbåten Tina från hamnen i Vueltas. Vi är ungefär 40 personer ombord. Det bär rakt ut i havet mot en öppen horisont i cirka 10 km, jag behärskar inte sjömilen. Här kommer vi ifatt den första flocken valar. Det är 20 – 30 grindvalar i storfamilj med vuxna, ungdjur och små kalvar.

Valarna ligger lojt simmande i ytan, jag skulle vilja säga att de solar sig och tar siesta.  De svarta kropparna glänser. Ryggfenornas hak är artdiagnostiskt. Näshålen frustar ut små dimmiga fontäner av vattenånga. Det låter skönt och närbesläktat. De pratar med varandra: fi……yrrrr – pri……..yrrrrrrrrr, flåsar och blåser. De ligger nära oss, bara några meter ifrån, välter sakta på sidan och vänder sina små “grisögon” mot oss och stirrar rakt in i mitt ansikte, dyker sen under båten utan hast och kommer åter till ytan några meter längre bort. Kalvarna alltid i skydd av vuxna och mödrar. Vilken upplevelse detta är. Så olika element och ändå denna känsla av nära släktskap – kanske oriktigt överdriven men så påtaglig på något grundläggande plan.

En timma stannar vi hos grindvalarna sen åker vi ner mot sydost för att så småningom möta familjegrupper av delfiner, springare, Vi kommer ikapp tre flockar om knappt tio djur vardera, unga och gamla. Här är storleken betydligt mindre och ryggfenorna hajartat spetsiga. Vågrörelsen i framfarten är snabbare och kortare och djuren håller respektfullt större avstånd till oss. De har en rejäl dos av integritet som det verkar, eller är det kanske oro och rädsla för oss män i skor som gör att möjligheten till nära studier kommer på skam.

Hemresan till hamnen i Vueltas är efterlängtad av många efter en rejäl sjösjuka och går nära kusten under väldiga klippsidor där fiskgjusar och tornfalkar härskar.

Två småspovar drar hundvisslande över havet.

22 februari

Promenad idag igen söderut under klipporna. Vi kommer till en meditativ oas. Jag målar men tar inga kort eftersom mitt kamerabatteri försvunnit under vandringen hit. Tanken på bad finns men i praktiken är detta farligt och omöjligt; det är gott om sten och undervattensklippor och vågorna fräser in gröna och tunga.

Ulla skriver kort hem. Skissar ur minnet några av de fåglar jag sett.

På vägen hem, hittar jag mitt kamerabatteri igen. Någon vänlig själ har lagt upp det i synlighet på en stor sten. Sådant känns verkligen varmt!

Idag vänder vi på lite stenar Ulla och jag för att se om där finns några spännande kryp. Till slut har vi skrapat ihop fyra arter av ödlor. Inte så pjåkigt. Den intressantaste är nog den lavafärgade geckoödlan beströdd med vita små stjärnor och rostrött öga, som vi hittar och “äger” en stund i handen.

Nu är det kväll. Vi är på vårt hotellrum igen. Jag skissar lite snabbt ur huvudet tre fågelarter jag noterat under dagarna som varit.

23 februari

Det har varit mycket hög sjö i natt. Vi hörde hur det dånade genom vädringsfönstret. Hela vägen är överspolad och våt då vi tar vår morgonpromenad söderöver längs stranden ner till Vueltas. Vi vågar ändå sätta oss i färjan för transport till huvudstaden San Sebastian de la Gomera på andra sidan ön, där vi önskar se oss omkring. Tre timmar får vi på oss i Christoffer Columbus avresestad inför sin berömda Amerikafärd. Det mesta, emellertid, är stängt för lunch. Någon shopping att tala om blir det knappast.

Klockan är nu 3 och vi väntar på båten för att fara tillbaka. Jag är tyvärr något förkyld idag men det är molnigt och det känns skönt just nu.

Det går rejäla dyningar på havet. Våglängden är på ungefär 200 meter, uppskattar jag, och sjön kommer som rullande berg och dalar.  På kvällen är det ett rent skådespel på havet med bränningar som piskar in på hög höjd. Vågorna går nästan tio meter höga där ute och saltet ligger som en mjölkvit dimma. Mängder av människor samlas för att betrakta spektaklet. Vår kvällsliga boule med undertecknad, Reymond från Luxemburg och Heinrich och Karsten från Tyskland, inhiberas eftersom pisten plötsligt hamnar under fotsdjupt vatten. Det är den värsta sjö man sett på ett halvår meddelar lokalbefolkningen.

Räddningstjänst och helikopter letar där ute i skymningen efter en fiskebåt som gått under i stormen. Det är allt vi vet. Livet kommer nära döden.

Sen kväll och karneval! Fullt ös med massor av utklädda människor i alla åldrar. Vi turister är enbart åskådare. Vi visste inget om detta. Italiensk mat på kvällen och vi somnar sent till dunkande trummor och hög musik.

24 februari

Vi vaknar vid halv 8 som vanligt till svarthättornas starka sång. Det är varmt igen, redan då och molnen är borta. Vi går vår promenad. Idag uppåt bergen igen ungefär tre kilometer innan svetten och flåset definitivt har hunnit ikapp och kört om.

Sista eftermiddagen vid poolen i varm sol och med vågskvalp runt hörnet. Men, jag har bestämt mig för att åtminstone en gång bada i havet denna vecka. Det blir nästan med livet som insats. Aja, lite överdrivet kanske, men det är bara jag och en annan sugen svensk som försöker. Vi kämpar oss ut genom vågor som vill annorlunda, pressar oss fram genom skum och virvlande stenar. Slås till bottnen och virvlar runt, skrapar ben och armbågar. Jag slår i ryggen i en sten och letar mig överväldigad in mot land snabbt igen. Men, nu blev det gjort i alla fall!

Vi packar sedan , äter god mat och lägger oss tidigt.

25 februari

Hemresa idag. Vaknar klockan 7.  På strandterrassen vid alla restaurangerna går en tam turturduva bland alla turkduvorna. Det var väl det jag tyckte häromdagen, att jag hörde en turturduva kuttra.

…så slutar min dagbok.