Kategori: Uncategorized

Julia Dahlin hittade ett fågelbo. Är det från förra året och vem har gjort det? 

Om detta resonerade jag med Naturmorgons reporter Jenny Berntson Djurvall i direktsändning imorse.

Du hör reportaget här: Bofinkens välsvarvade bokorg – Naturmorgon | Sveriges Radio

Från programmets hemsida:

Fågelskådaren och konstnären Gebbe Björkman berättar att finkar gör fina korgar. Materialet och noggrannheten är ledtrådar till vilken art som byggt detta bo, upphittat av Julia Dahlin på Färingsö.

Trots att boet är i fint skick är det tveksamt om bofinkarna hunnit så här långt i häckningen. Men ett bo som påverkas utifrån lämnas och används inte. Då bygger finkarna hellre ett nytt.

En grönfink skulle använt mer grön mossa i konstruktionen. Bofinken har kamouflerat bygget med lav. För hållbarheten väver de in spindeltråd.

Under dagen tornar bymolnen upp sig över landskapet och släpar kjolar av gråblått snöfall som dock inte alltid når ner till backen. Vinden är vresigt kall och kommer med hälsning från Arktis. Nätterna bär hård frost med sig och blott i solen segar sig temperaturen upp över nollan dagtid.

Typiskt aprilväder alltså, skulle jag vilja säga, så där som man minns från nästan varje år att det brukar vara den här första veckan i månaden.

Mot kvällen kollapsar molnet släpper ner sin sista fallvindskjol och suddas bort så snabbt att man kan följa skeendet med blicken. Då blir det plats för natten – gnistrande stjärnklar och kall.

Nu är den klar – min oljemålning ”Ombergsvår” är färdig för leverans. Ett barn flyttar hemifrån.

Runt femton plusgrader med braskande sol och utan tillstymmelse till vind gör dagen idag, vårdagjämningen den 20 mars 2022, till en extrem, av för mig aldrig tidigare upplevd dignitet.

På Omberg sjöng årets första taltrast, trevande och lågmält, men vackert.

Hurra!

Konstrundan ”Konst runt Omberg” blir av i år under Kristi himmelsfärdshelgen 26 – 29 maj. Min blivande utställning i ateljén kommer jag att kalla ”återanvänt”. Gamla dukar blir som nya.

Här är ett exempel – ”Ombergsvår” 100 x 80 cm.

Boka in i kalendern redan nu, vi ses!

Runt omkring oss voltar viporna och sjunger lärkorna, men vi hör lite skraltigt både Janne och jag, så lärksången är inte som förr. Det vi hör väl däremot är alla gässen som betar överallt eller drar över i skränig flykt – en riktig kakafoni!

Plötsligt lyfter grågässen extra mycket kacklande och försvinner mot Ombergshållet. Över skogudden kommer ett brett vingflak glidande mot oss. Det är en havsörn, en fjolåring tycks det, som vinklar av från kursen och flyger tvärs över svämvattnet, förbi oss i perfekt profil inte mer än femtio meter bort och försvinner över mossen.

Men då har vi redan upptäckt den där andra havsörnen som sitter i en talltopp och spanar. Väckt av överflygningen bevakar den sitt borevir; inga ungar från förra året tolereras längre, inte ens de egna. Även på långt håll ser vi att det här är en gammal fågel, ljusbröstad och gulhuvad lyser den nämligen i solen.

Under tiden som vi njuter örn, passerar också en blå kärrhök väldigt nära oss. Det är en ung/hon-tecknad individ som efter ett varv runt om oss försvinner in bland träden på mossen.

Det blir ett kort men spännande besök vid Tåkernstranden denna ljuvliga vårdag, just när vintergäckens mattor lyser guldgula i Kylbergsparken.

Lärksången ljöd från skyn idag, men den var frusen och svår att ta till sig i den bitande köldvinden.

”Än är det långt till vår…”. Men hasseln blommade för fullt förstås även här, mitt i vintern.

Snöstormen och bistervädret biter rejält ute men inne i min ateljé råder ikväll värmen och ljuset.

Så återanvänder jag gamla bedagade och utrangerade men inramade oljemålningar från 1980 och 1990-tal, behandlar dem med mellanfernissa och lägger upp nya fräscha motiv såsom här, ett par bottenskisser från ett nyligt Tåkern. Det kan kanske bli något…

…vi får väl se.

Natten blev snörik och en tung, blöt snö låg decimetertjock över trädgården i morse. Jag började röja av direkt efter frukost när flingorna långsamt glesnade och stannade av. 

Då började en talgoxe sjunga, på trots antagligen, bara för att visa att han inte brydde sig det minsta. Det gjorde mitt arbete en smula lättare att stå ut med. Kan han – kan jag!

Jag har åkt några svängar ner mot Tåkern de senaste dagarna för att uppdatera mig om våren. Mängder av grågäss har anlänt men ännu har inte jag sett några tofsvipor eller hört några lärkor, även om jag förstår att de redan är här. Rapporterna duggar tätt.

Vid Väversunda kommer en vacker blå kärrhökhane svepande över fälten; vit som en mås snarare än blå. En sån upplevelse räcker långt.