På gång

Konstrundan närmar sig med stormsteg – som alltid. Och jag arbetar hårt med ett gäng återanvända dukar, målar olja av bara tusan, för att ha åtminstone något nytt till vernissagen den 26 maj.

I olika stadier står mina verk uppradade lite här och där. Så sitter jag där framför dem och funderar om fortsättningen; gillar läget och fortsätter eller förkastar och börjar om i en ständigt fortgående process.

Nu och någon vecka framåt är den vackraste tiden på Omberg, tycker jag. Blåsipporna står kvar men döljs efterhand alltmer av vitsippsmattan. Här och där lyser lungörten bland uppstickande tandrot och skogsbingel, en vacker doldis i sammanhanget. Och snart slår bokarna ut! Bättre än så blir aldrig våren.

Årets första lövsångare i knoppande hägg, flytande stamknölar av växten sprängört, samt kanoten full av vasskärrlöpare blev resultatet av dagens besök vid Tåkern.

Fotograf: Christer Tilly

En av påskens promenader gick runt Höje på Omberg. Blåsippornas blom har snart kulminerat och då är vitsipporna snara med att ta över.  Då vi gick där längs grusvägen i blomdoften hörde vi plötsligt ett försynt men idogt trummande i en utdragen och jämn taktvirvel, ibland med studs. 

– Det är en mindre hackspett, meddelade jag, varefter alla började spana efter fågeln. Till slut hittade vi den på en grenknota högt uppe i en ask. Den trummade frenetiskt, flera gånger i minuten och vi kunde tydligt se hur huvudet vibrerade kraftigt när den spände näbben mot den torra tickan som fungerade som resonansbotten.

Vi ansträngde oss väldigt för att försöka fotografera hanen i sin blodröda keps, men avståndet gjorde tyvärr alla våra foton suddiga.

Gott då att hemma kunna ta till akvarellen för att höja upplevelsen till sin rätta nivå.

Så här skriver den nya ägaren:

Så glada över den här tavlan ”Vårljus”. En liten rödhake i en blåsippe backe. Vi älskar den mer och mer. Tack Gebbe Björkman för att vi fick köpa den.

Den satt plötsligt där på tegeltaket vid Stugan. Och som så ofta var det att jag hörde den, som det första; det där vårligt fina ärlekvittret, väldigt typiskt. Jag vände mig bort från björkarna där jag höll på att klippa ris till påsk, spanade mot ljudet och sökte med ögonen efter årets första sädesärla.

Den satt i solen vid nockkanten och putsade sig på bröstet, sen spanade den runt lite och fortsatte därefter med bestyren, då och då lätt ”zirpande”, som för att berätta att den tänkte bli kvar vid sin tilltänkta boplats.

Alltid lika förväntad och efterlängtad, som ett första säkert vårtecken, ger sädesärlan också besked om att ännu ett år har gått, ett år med min ständiga trängtan efter upprepningens tjusning i form av dess skepnad på tegeltaket.

Den 19 april kommer jag till SPF i Eksjö för att hålla föredrag i ämnet ”Tåkern, skäggmesen och jag” – en berättelse till bilder om ett liv i närhet av en sjö och en fågel.

Den 21 april är jag i Jönköping i ett annat föreläsningsärende. Denna gång blir det med mitt bildspel ”Fåglar på mitt sätt”. Mer information kommer.

Till hösten blir det besök i Tranås med föredrag.

Är du intresserad av att boka ett föredrag till en arbetsplats eller en förening? Hör av dig så berättar jag mer!

Julia Dahlin hittade ett fågelbo. Är det från förra året och vem har gjort det? 

Om detta resonerade jag med Naturmorgons reporter Jenny Berntson Djurvall i direktsändning imorse.

Du hör reportaget här: Bofinkens välsvarvade bokorg – Naturmorgon | Sveriges Radio

Från programmets hemsida:

Fågelskådaren och konstnären Gebbe Björkman berättar att finkar gör fina korgar. Materialet och noggrannheten är ledtrådar till vilken art som byggt detta bo, upphittat av Julia Dahlin på Färingsö.

Trots att boet är i fint skick är det tveksamt om bofinkarna hunnit så här långt i häckningen. Men ett bo som påverkas utifrån lämnas och används inte. Då bygger finkarna hellre ett nytt.

En grönfink skulle använt mer grön mossa i konstruktionen. Bofinken har kamouflerat bygget med lav. För hållbarheten väver de in spindeltråd.

Under dagen tornar bymolnen upp sig över landskapet och släpar kjolar av gråblått snöfall som dock inte alltid når ner till backen. Vinden är vresigt kall och kommer med hälsning från Arktis. Nätterna bär hård frost med sig och blott i solen segar sig temperaturen upp över nollan dagtid.

Typiskt aprilväder alltså, skulle jag vilja säga, så där som man minns från nästan varje år att det brukar vara den här första veckan i månaden.

Mot kvällen kollapsar molnet släpper ner sin sista fallvindskjol och suddas bort så snabbt att man kan följa skeendet med blicken. Då blir det plats för natten – gnistrande stjärnklar och kall.