Årets första sädesärla

Den satt plötsligt där på tegeltaket vid Stugan. Och som så ofta var det att jag hörde den, som det första; det där vårligt fina ärlekvittret, väldigt typiskt. Jag vände mig bort från björkarna där jag höll på att klippa ris till påsk, spanade mot ljudet och sökte med ögonen efter årets första sädesärla.

Den satt i solen vid nockkanten och putsade sig på bröstet, sen spanade den runt lite och fortsatte därefter med bestyren, då och då lätt ”zirpande”, som för att berätta att den tänkte bli kvar vid sin tilltänkta boplats.

Alltid lika förväntad och efterlängtad, som ett första säkert vårtecken, ger sädesärlan också besked om att ännu ett år har gått, ett år med min ständiga trängtan efter upprepningens tjusning i form av dess skepnad på tegeltaket.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.