Första sången för säsongen

Det är tolv minusgrader och snön knarrar vintrigt under skorna, sådär som man minns att den alltid gjorde under barndomens rekorderliga vintrar. Det är så kallt att näsborrarna skrynklar sig när jag kliver ur bilen vid ateljén och det piper en aning astmatiskt om andningen.

Men kylan bekommer inte blåmesen som sitter i granngårdens gamla gråpäronträd och letar i sin silverpipa, det är ljuset som räknas. “Tsiii -si si si sy sy su su suu”, en accelererad och sjunkande ramsa i övre gränsen för mitt öras omfång. Den första sången för säsongen. Den som är bäst efterlängtad.

Ett par dagar tidigare, i Linköping, hör jag årets första sjungande talgoxe. Den sitter högt i en solbelyst trädtopp och filar på en tvåstavig visa.

Det är så dags, alltid runt 10 januari, om dagen är solig. Idag dessutom med lite takdropp över pappas balkong. Samtidigt med att talgoxen noterar den förändrade ljusmängden klickar det till också i min egen lilla tallkottkörtel. Vi befinner oss på samma våglängd, barn av samma jord.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *